Annons
Recension

Arbetarklassens bästa partytricksFörfattare som vågade ta risker

ARBETARLITTERATUR De författare som gjort det oförväntade och ibland gåtfulla har haft företräde när Tony Samuelsson valt objekt för sina lysande porträtt. Med ”Arbetarklassens bästa partytricks” sällar sig Samuelsson till de riktigt stora litterära uttolkarna i Sverige, skriver Erik Löfvendahl.

Under strecket
Publicerad

I vår tid verkar det som om vissa människor har svårt för ordet arbetarklass. Är inte alla arbetare? Det vill säga alla som nu har ett arbete. Den som inte klarar begrepp som arbetarklass och arbetarlitteratur kommer att snubbla redan i startblocket vid läsningen av Tony Samuelssons senaste bok - essäsamlingen Arbetarklassens bästa partytricks - eftersom titeln torde avskräcka.
Samuelsson undviker etymologiska hårklyverier och kallar sig själv ”arbetarförfattare i ordets enklaste mening: en författare med arbetarklassbakgrund”. När det gäller de författare han ägnar sin lärda möda vidgar Samuelsson seendet genom att bland annat intressera sig för sådana som problematiserar själva ordet arbetarförfattare.
Man föreställer sig gärna att arbetarlitteraturen är solidarisk med arbetaren, fackföreningen och i längden socialdemokratin. Så är det inte alltid, åtminstone inte när det gäller sådana författarskap som Tony
Samuelsson satt under luppen, ett bra exempel är Kurt Salomonsson som i sin 50-talstrilogi ventilerade en sorts förakt mot den ”moderne arbetaren”. I förordet skriver Samuelsson: ”Jag ser att jag valt ut författare som tar risker, som gör det oförväntade och ibland gåtfulla.”
Ivar Lo Johanssons ande svävar över samtliga 16 essäer, tre av dem handlar explicit om honom. Tony Samuelsson citerar flitigt mästaren, fast sällan utan att kritiskt nagelfara denne, och han tycks ha lånat sitt credo från honom: ”En romanförfattare har skyldighet att skriva om sådant som folk inte så gärna vill höra talas om.” Det är ord som naturligtvis inte behöver gälla endast arbetarförfattare.

Annons

En bra essäist får marken att i olika bemärkelser gunga under fötterna på läsaren, Tony Samuelsson lyckas uppnå den effekten med jämna mellanrum. När han hyllar författaren Ulf Lundell tar han dem i örat som inte har betraktat Lundell som en i seriös mening tillräckligt ”fin” författare. Med romanen ”Jack” skrev Lundell tidernas
samtidsskildring som får Tony Samuelsson att fundera över en definition av detta ständigt efterfrågade fenomen: ”En lyckad samtidsroman /.../ bekräftar inte samtiden, den bryter med samtiden, samförståndet”.
När han skriver om Per Olof Sundman - och hans numera välkända nazistiska förflutna - inser man så småningom att det kanske inte existerar några vattentäta skott mellan dem som med rätta borde skuldbeläggas och resten av oss; vi som tror att vi är utan skuld. Det fanns de som i ungdomligt oförstånd, och i en tid med osäkra ideal, drogs in i något som de inte förstod vidden av. Det fanns också sådana som valde att efter kriget blunda för Sveriges kollaboration med och undfallenhet gentemot Nazityskland.

Annons
Annons
Annons