Johan Espersson:Författarens död – och fiktiva återuppståndelse

Akvarell av Jonathan Wolstenholme.
Akvarell av Jonathan Wolstenholme. Foto: IBL

Övergången från självbiografi och nyckelroman till autofiktion indikerar ett tvivel på litteraturen som spegel: kan man över huvud taget uttrycka en koherent sanning om sig själv? Men tvivlet tystar inte litteraturen, utan blir den scen där berättandet äger rum.

Under strecket
Publicerad
Annons

Många gånger redan har det förkunnats att 2010-talet var autofiktionens decennium. Man beskriver detta som ett samtidssymtom: hungern efter det autentiska har gjort oss oförmögna att ta del av den påhittade berättelsen. Trots autofiktionens starka ställning och de många debat­terna den utlöst så lyser en klar definition av begreppet med sin frånvaro. Är den ett exakt återgivande av vardagen, som vi finner i exempelvis Lars Noréns ”En dramatikers dagbok”? Men, lyder då invändningen, vad är egentligen fiktion i denna autofiktion? Eller är det i stället det fiktiva spelet med jaget, som när författaren Stefan Lindberg med hjälp av transcendentala preparat rör sig mellan olika identiteter i fjolårsromanen ”Splendor”? En bekant men förvandlad värld – liknar inte detta ett traditionellt fiktionsarbete?

I sin kringirrande mening är begreppet alltför plastiskt för att egentligen säga något annat än att huvudpersonen i en bok påminner om dess författare. Men i stället för att helt överge begreppet, som det har föreslagits på senare tid, kan det vara produktivt att placera in det i en historisk kontext för att synliggöra dess rötter i de språkliga, ekonomiska och medieteknologiska omvälvningar som vår tid präglas av.

Annons
Annons
Annons