Annons
Recension

Sten Selander. Lyrik och litteraturkritikFöre sin tid men också långt efter

Akademiledamoten Sten Selanders dikt om kulspelande pojkar känner många igen, men i övrigt är han på goda grunder bortglömd. Han var ett tidigt miljösamvete men omodern i sin syn på litteratur och demokrati. Bengt Landgren går till botten med Selander och tidens kulturdebatt.

Publicerad

Som poet är den en gång uppburne akademiledamoten Sten Selander (1891–1957) för länge sedan bortglömd. Redan samtiden tröttnade på hans Heidenstaminspirerade rimmade verser, och i sin nya bok
Sten Selander. Lyrik och litteraturkritik 1916–1957 karakteriserar
Bengt Landgren dem så här: en enkel, klar, rak poetisk diktion, ett direkt tilltal, ofta litet övertydligt understruket av en sens moral, en förkunnelse utan dubbeltydigheter. En dikt som snabbt uttömdes, särskilt i en tid som upplevde det modernistiska genombrottets krav på mångtydighet.

Så varför har då Landgren skrivit en hel bok om denne föredetting? Selander var inte enbart poet utan även stridbar kritiker, i kampen om modernismen engagerad på den konservativa sidan, och han var också en betydande essäist och naturskildrare. På senare tid är det dessa sidor av hans verksamhet som har dragits fram.

Annons
Annons
Annons
Annons