Annons
X
Annons
X

Före detta härmis

Han hittade sin röst först när han gick över till ungdomsböcker, som genombrottet Dårfinkar och dönickar. Med över 40 böcker bakom sig skriver Ulf Stark nu i en allt högre hastighet. I år står han bakom årets julkalender i radio, De vilda helgonen.

(uppdaterad)
”Skrivandet gör att jag kan närma mig min barndom. De där inre barnpromenaderna kan alla ta, fast jag tar dem lite oftare. De är vilsamma”, säger Ulf Stark.
”Skrivandet gör att jag kan närma mig min barndom. De där inre barnpromenaderna kan alla ta, fast jag tar dem lite oftare. De är vilsamma”, säger Ulf Stark. Foto: DAN HANSSON

SÖNDAGSINTERVJUN | ULF STARK

–Voff! Voff!

Något glatt, gult och lurvigt möter oss.

–En borderlinecollie, skämtar husse medan matte, översättaren Janina Orlov, försöker få Morran att lugna ned sig och sluta klättra på de okända besökarna.

Annons
X

Att man möts av en valp i Ulf Starks hall i lägenheten på Lidingö känns logiskt. Hundar har skuttat fram i hans böcker i decennier. Som Kilroy i Dårfinkar och dönickar. Eller King i Hunden som log. Och nu: Bing i julkalendern De vilda helgonen.

Vi slår oss ned i köket, som tills häromdagen var utrymt efter en översvämning. Därför är pepparkakorna som författaren, med sitt karakteristiska vita spretiga hår, ställer fram enda påminnelsen om att det är jul.

–Det är väl lite dåligt att inte ha julpyntat när man har gjort årets julkalender, konstaterar han.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    I De vilda helgonen berättas om Simon som får ett uppdrag av sin döde farfar. Han ska vara snäll mot andra och se till att farmor – som efter farfars död bara är ledsen – vill fira jul igen. Samtidigt som Simon och kompisarna i helgonklubben försöker göra goda gärningar får lyssnarna ta del av deras små och stora bekymmer. Ulf Stark ville låta julen representera ett godhetstänkande och inte bara ”en massa grejer”.

    –Då måste man ha lite problem först, det är svårt att göra en massa goda gärningar om alla mår jättebra. Helgon blir nog arbetslösa i himlen, för där är det ju så gott. Det är väl på jorden de behövs, säger han och häller upp kaffe.

    Ulf Stark är julaktuell varje år. Hans film Kan du vissla Johanna har visats varje julafton sedan 1994. Han är glad över att ha blivit en tradition, ser det som ett sätt att ”hållas vid liv”.

    –När man säger att man är författare undrar folk ofta vilka böcker man har skrivit. Då brukar jag säga Kan du vissla Johanna, för den känner en del till.

    Även om han påstår motsatsen känner många säkert igen Ulf Starks böcker. För de är både prisbelönta och älskade av läsare. Kanske för att de ofta visar livet som det är. Folk svär, är deppiga och gör farliga saker. Han tycker att det perfekta blir ”så jävla tråkigt” och grunnar på om han är omtyckt för att han skriver om ämnen som inte är så barnsliga.

    Julkalendern har i alla fall tydliga Ulf Stark-ingredienser. Som att den visar relationen mellan yngsta och äldsta generationen. Precis som i Kan du vissla Johanna, om Berra som vill ha en morfar.

    Ulf Stark tror att han ofta skriver om det för att han själv hade en så bra relation till den äldre generationen. Han tyckte det var ”jättemysigt” när hans morfar kom på besök. Han sa inte så mycket utan satt mest och hummade i en fåtölj, men han var snäll. Ibland åkte de ut och metade.

    –Vi hade en trygg, lite tyst tillvaro ihop.

    Hans farfar var mer som den argsinte gubben i julkalendern. Han kunde bli jätteilsken och skapade därför mycket dramatik.

    –Så rent dramaturgiskt hade jag nog en bra barndom.

    Att Simons farfar är död är också typiskt Ulf Stark. Han är uppväxt med döden. Han bodde granne med både ett kapell och ett ålderdomshem i förorten Stureby söder om Stockholm.

    –Begravningsbilarna stod parkerade utanför kapellet och därinne satt någon och rökte i väntan på kistan. Och så kom kistan ut och åkte iväg i likbilen. Vi var uppfostrade till att alltid ta av oss mössan inför döden.

    Ulf Stark debuterade bara 20 år gammal, med diktsamlingen Ett hål till livet. Han hade börjat sin författarbana redan i skolan med långa uppsatser, gärna med främmande ord och referenser till upphöjda författare. Hans lärare brukade pusta och säga att hon läste de första femton sidorna. Men han fick ofta litet eller stort A, berättar han och ler.

    Något underbarn var han ändå inte. Han körde till och med i studentexamen. Fast då var han redan litteraturkritiker på Expressen och fick intyg av storheter som Olof Lagercrantz och Bo Strömstedt för att kunna läsa på universitet.

    Han skrattar när han minns recensionerna. Som av en diktsamling av Petter Bergman där han – själv bara 20 år – skrev att författaren inte hade förstått något av det här livet. Den fräckheten fick Lars Forssell att dyka upp – förbannad – på redaktionen.

    –Jag skrev väl det där för att visa mitt eget ego. Jag var nog ett slags junior-Alex Schulman inom kultursektorn.

    –Att etablera en författaridentitet var nästan lika viktigt som att skriva böcker. Det var en del av att bli någon. När jag inte skrev på länge visste jag inte vem jag var längre.

    För efter ännu en diktsamling och romanen Skärgårdsliv kom inget på flera år. Han arbetade istället med personalfrågor på Arbetsmarknadsstyrelsen, AMS. Han tror att det var bra med ett uppehåll.

    –Det svåra är inte att skriva 2–3 böcker. Det svåra är att hänga sig kvar och inte hamna i skuggan. Loka Enmark, vem tänker på henne i dag? Hon var en jättebra författare på 60-talet. Det gäller ju många, även skådespelare, det finns en risk att man försvinner i kulturens döda vinkel.

    Även Tomas Tranströmer jobbade då för AMS. Och en annan poet, Ragnar Thoursie, var ett tag Ulf Starks chef. Men de pratade sällan poesi.

    –Han var en riktig superbyråkrat. Jag tror det hade med hans folkhemsdröm att göra. Fast visst, han tyckte väl att det var lite roligt att jag skrev också.

    Under tiden på AMS föddes barn- och ungdomsförfattaren Ulf Stark. Han upplevde att barnlitteraturen radikaliserades och fick högre status, han ville skriva böcker som kunde läsas av både barn och vuxna. 1975 utkom Petter och den röda fågeln.

    När han höll på med vuxenböcker ställde han sig i givakt med kritikerögonen vidöppna: ”Kommer de gilla det här?”. Med ungdomsböckerna slappnade han av. Han började dessutom hitta sig själv, ”det man väl alltid söker när man skriver”.

    –I skolan var jag bra på att härma mina föräldrars namnteckningar. Jag var en riktig härmis och blev duktig på att härma litterära stilar också. Det är kanske så att om man härmar tillräckligt mycket hittar man sig själv.

    Genombrottet kom 1984 med Dårfinkar och dönickar, om Simone som första dagen i nya skolan, i ny kortklippt frisyr, blir uppropad av fröken som ”Simon”. Både boken och tv-serien baserad på den blev en framgång.

    Själv minns jag det som en oerhörd befrielse med en tjej som fick bete sig lika kaxigt som en kille och som klarade sig bra på egen hand. Ulf Stark tror att många gillade uppkäftigheten och att det handlade om en mer komplex familj.

    –Det fanns inte så mycket i ungdomsböckerna då. Simone fick en barndom som jag inte hade. Jag växte upp med en snäll mamma som bara trodde och ville att man gjorde goda saker. I Dårfinkar och dönickar finns en morsa som tänker jättemycket på sig själv och sin egen karriär och framgång.

    Han har aldrig längtat efter att skriva mer för vuxna efter de första ungdomsböckerna. Men nu vid köksbordet slår det honom att han borde skriva en bok där han tar död på alla svenska deckare, eftersom ”de börjar bli så många”.

    Sådant där, om bokmarknaden, ploppar ur Ulf Stark titt som tätt, fast främst rör det barnböcker. Som hans uttalande i tidningen ”Vi läser” tidigare i år: ”Numera är det väl knappt så att man ens kan publicera en bild av en säl i en barnbok utan att den måste ha flytväst på sig.” Censur, som artikeln handlade om, har han inte riktigt upplevt. Däremot en försiktighet för att förlagen inte vill reta läsargrupperna. Han tycker dessutom att förlagen verkar sträva mer efter att varje bok ska gå med vinst.

    –Så var det inte tidigare. Då hade man de där böckerna om Lasse-Major som detektiviskt letade reda på pengar som förlagen sedan kunde utnyttja i mindre lönsamma verksamheter.

    Hur märker du förändringen?

    –Mina upplagor sjunker, trots att de borde stiga med ålder och vishet. Man tycker ju att de gamla böckerna borde fortsätta generera pengar, men de finns aldrig i bokhandlarna. Det är mer som i klädbutiker, en säsong och sedan ut. Det är förödande. Skulle man ha en ny bokutredning borde man studera barnboksområdet.

    Många av Ulf Starks historier tar avstamp i hans eget liv, i synnerhet Percyböckerna, med Percys kompis Ulf och hans pappa tandläkaren, mamma hemmafrun och den retsamma storebrodern. Han känner att han måste utgå från sina egna känslor annars blir det ”platt och trist”. Han har rent av sagt att allt, i en eller annan form, handlar om hans barndom. Fast hur mycket berättar han – egentligen – om sig själv? Han kliar sig i håret. Påpekar att han ju inte kan komma ihåg exakt vad hans föräldrar sa.

    –Samtidigt tänker jag att jag kommer åt dem bättre genom att typisera dem, att jag låter pappa stå för det mer moraliserande, fantasilösa medan mamma står för fantasi och skratt. Men det kanske är en falsk beskrivning.

    Hur är det med den småtjocke, självgode Ulf i Percyböckerna då?

    –Som jag kommer ihåg var han ungefär så. Han är en smilfinksfigur. Det är kul att skriva om en sådan. För man tror att han är världens trevligputte, men när man tittar närmare upptäcker man massor av negativa bitar.

    Han verkar ha haft en bra uppväxt. Var det så?

    –Ja... Och det betraktas ju som en dålig grogrund för böcker!

    Trots den ljusa barndomen har han fått ihop över 40 böcker. Hans produktionstakt är lätt manisk. Han har gett ut flera böcker i år, skrivit julkalendern, i vår är det urpremiär på pjäsen Systern från havet på Stockholms stadsteater och samtidigt utkommer Pojken, flickan och muren, illustrerad av Anna Höglund som han har samarbetat med i 25 år.

    –Jag vill hinna med alla böcker jag har i huvudet! utbrister han och klappar Morran, som har fått komma ut ur rummet där hon har varit med matte.

    Härnäst vill han utforska det han kallar ”döden innan”, livet före födseln, hur vi blev som vi är. Säkert kommer det med en hund även där. För hundar är nog allra mest utmärkande för hans böcker. Allt grundar sig i att han aldrig fick en hund som barn.

    Hans önskan gick så långt att han pluggade in hundraser för att ställa upp i Kvitt eller dubbelt. Men en annan kille hann före och snodde ämnet.

    Tonårige Ulf blev besviken. Han hade redan fantiserat ihop att han skulle vinna – och få en hund av Svenska kennelklubben i slutet av sändningen.

    –Det var min barnsligaste önskedröm.

    Först för 15 år sedan skaffade Ulf Stark hund. Så slutet gott alltså, som i hans böcker. För även om de ibland behandlar tunga ämnen är sista sidan nästan alltid hoppfull.

    –Jag kan göra öppna slut, men jag skulle nog själv bli deppig om det slutade väldigt sorgligt.

    Så man kan ju ana hur Simons farmor i julkalendern vill fira jul. Svaret får vi på julafton.

    Annons
    Annons
    X

    ”Skrivandet gör att jag kan närma mig min barndom. De där inre barnpromenaderna kan alla ta, fast jag tar dem lite oftare. De är vilsamma”, säger Ulf Stark.

    Foto: DAN HANSSON Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X