Annons
X
Annons
X

Cecilia Schwartz: Fördel Pasolini i matchen mot Calvino

Pasolinis autofiktiva texter mötte föga uppskattning av samtida ­kritiker men har senare bildat skola. Kontrasten till postmodernisten Calvino kunde knappast vara större – tillsammans visar de två estetiska motpolerna på dynamiken i den italienska litteraturen.

Italo Calvino (1923–1985) och Pier Paolo Pasolini (1922–1975).
Italo Calvino (1923–1985) och Pier Paolo Pasolini (1922–1975). Foto: IBL

Italo Calvino och Pier Paolo Pasolini. Dessa två namn framstår alltmer som 1900-talets stora italienska litteraturklassiker och har idag ikonstatus världen över. Men i Italien har det har inte alltid varit så. Länge var Calvino den enda av de två som över huvud taget räknades medan Pasolini inte ansågs vara rumsren nog att ens kallas författare. Var han ändå inte främst filmregissör? Eller – ännu värre – en provokatör?

Först 1997 gjordes ett försök att göra upp med den nedlåtande synen på Pasolini. I stridsskriften ”Pasolini contro Calvino. Per una letteratura impura” (Pasolini mot Calvino. För en oren litteratur), pekade litteraturforskaren Carla Benedetti ut Calvino som medskyldig till att Pasolinis estetik inte fick godkänt. Till skillnad från Calvinos lekfulla metafiktioner var Pasolini enligt Benedetti en författare som tog litteraturen på fullt allvar. Han gjorde till exempel ingen distinktion mellan berättaren och den verkliga författaren, vilket på den tiden upp­fattades som väldigt osofistikerat. Pasolini blev ­utfryst.

Det har nu gått exakt 20 år sedan Benedetti publicerade sin polemiska essä och idag har pendeln snarare svängt över till Pasolinis fördel. Inte så att Calvino har förlorat sin upphöjda position, tvärtom, men medan han vördas och beundras som en isolerad företeelse har Pasolini med sitt omedel­bara tilltal bildat skola. När italienarna under 2015 hade anledning att minnas de bägge författarna, 30 respektive 40 år efter deras frånfällen – Pasolini mördades 1975, Calvino dog i sviterna av en stroke 1985 – så var det nästan uteslutande Pasolini som uppmärksammades i floden av böcker, konferenser och utställningar. Kanske var det symptomatiskt att Calvino i första hand ägnades en stor konferens om översättningarna och den internationella spridningen av hans texter. Utanför Italiens gränser är han större än någonsin; i Sverige har till exempel bokförlaget Natur & Kultur sjösatt den ambitiösa nyutgivningen av Calvinos författarskap.

Annons
X

Men i Italien talas det om ”Pasolini-effekten” och då åsyftas de många efterföljare som inspirerats av hans samhällsengagemang, kritiska förhållningssätt till allt som luktade etablissemang och, framför allt, hans beredskap att kasta sig in i kontroversiella frågor, även med livet som insats. Det är ingen slump att Roberto Saviano i en av sina mest uppmärksammade anklagelseakter mot camorran travesterar en känd Pasolini-text som avslutas med orden ”Io so ma non ho le prove” (”Jag vet men har inga bevis”). När Pasolini mördades arbetade han på den postumt utgivna boken ”Petrolio”, i vilken han var stora avslöjanden på spåren. Det var många som ville bli kvitt den obekväma sanningssägaren och idag framstår det som alltmer absurt att man faktiskt köpte den flortunna storyn om den ­klena 17-åringen Pino Pelosi, som med en halvrutten träpinne som enda tillhygge skulle ha lyckats övermanna den vältränade och kampsportande Pasolini efter att denne hade krävt sexuella tjänster. Även om detta har det skrivits flera böcker.

Men arvet efter Pasolini lever också vidare i den wallraffande Fabrizio Gattis uppmärksammade färd till Europa som skildras i boken ”Bilal” (2007, på svenska 2013), i den mer dokumentaristiska migrantlitteraturen samt i den uppdaterade neo­realism som kännetecknar den tid vi lever i just nu, hypermoderniteten. Beteckningen hypermodernitet är inlånad från Frankrike med författare som Michel Houellebecq i spetsen. I Italien praktiseras det ­hypermoderna berättandet till exempel av Pasolini-experten Walter Siti, som för närvarande räknas till en av landets främsta samtidsförfattare. I Sitis autofiktiva trilogi ”Il dio impossibile” (Den omöjlige guden) inleds en av romanerna med det självironiska konstaterandet: ”Mi chiamo Walter Siti, come tutti” (”Jag heter Walter Siti, som alla”).

Det faktum att autofiktionen fått sådant starkt fäste i Italien anses delvis vara ett utslag av Pasolini-effekten. Vad man med säkerhet kan säga är att det knappast är ett arv från Calvino, som tog kraftigt avstånd från all form av jag-centrerad litteratur. Det var inte utan förtjusning han brukade citera den ­italienske författarkollegan Carlo Emilio Gaddas ­utbrott mot användandet av pronomenet jag: ”jag jag jag, dessa tankens löss!”. I en intervju från 1984 menade Calvino att ”vår tid är övermätt på psykologi”. Han hade aldrig gjort någon hemlighet av att han hade svårt för litteratur med psykologiska förtecken. Bortsett från några av de första verken skrivna under neorealistisk flagg – däribland debutromanen ”Stigen där spindlarna bygger bon” (1947) som nyligen kom ut på svenska för första gången i Johanna Hedenbergs utmärkta översättning – var hela Calvinos författarskap en flykt från jagets trånga kostym, och inte sällan från det antropocentriska perspektivet över huvud taget. I den experimentella novellsamlingen ”Kosmokomik” (1965) heter berättaren alltid Qfwfq men för varje ny ­berättelse byter han skepnad, allt från atom till ­dinosaurie.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Med tanke på att Calvino ogillade all form av uppmärksamhet riktad mot författaren finns det skäl att fråga sig vad han hade tyckt om den 668 sidor tunga volymen ”Sono nato in America. Interviste 1951–1985” (Jag är född i Amerika. Intervjuer 1951–1985). Boken som kom ut häromåret inne­håller nämligen ett urval av alla de intervjuer som Calvino hann ge under sin fyrtioåriga författarkarriär. Lite generad hade han nog varit. Precis som Luca Baranelli påpekar i förordet var Calvino redan på 60-talet smärtsamt medveten om att det ­sammanlagda sidantalet intervjuer han givit med råge översteg antalet sidor som hans dittills samlade författarskap omfattade.

    Den som införskaffar boken i hopp om att få veta allt om Calvinos liv kommer att bli besviken. Här finns inte en tillstymmelse till privata detaljer eller skrockande anekdoter. Här finns heller inga pikanta kärleksaffärer, inga skandaler, inga rasande angrepp på kollegor. Det är, helt logiskt, mer en bok om litteratur än om Calvino själv och den låter läsaren följa hur hans syn på litteraturen och världen utvecklas genom åren. Till viss del är boken också att betrakta som skriven av honom själv, eftersom Calvino, som plågades av att höra sig själv tala, ofta kommunicerade med intervjuarna skriftligt genom att skriva ned inte bara svaren utan också frågorna – allt för att kontrollera sina egna uttalanden ­maximalt och slippa se sitt talade språks brist på precision och originalitet i tryck. Inte sällan kom han överens med intervjuarna om att undvika ­frågor av privat natur; i de fall då sådana ändå dök upp kunde han visa tecken på vilsenhet och irritation, som när Sandra Petrignani i en av de sista muntliga intervjuerna från 1985 undrar hur hans mamma var: ”Hon var sträng, men också snäll, men hon var en mycket sträng kvinna… Vad har det med saken att göra?”

    En av Carla Benedettis anklagelsepunkter var att Calvino själv tog en mycket aktiv roll i helgonförklaringen av författar­skapet ”Calvino”, dels genom att producera stora delar av paratexten till sina egna böcker, dels genom att konsekvent ge nycklar till sina texter i alla essäer och intervjuer. Med det i bakhuvudet utgör ändå intervjusamlingen en källa till glädje och ny kunskap för den som intresserar sig för Calvinos tankar om litteratur. Dessutom ­utgör de ett komplement till författarens litteratur­essäer, inte minst ”Sex punkter inför nästa årtusende”, det postumt utgivna föreläsnings­manus som Calvino arbetade med i sitt sommarhus i Toscana strax före sin död. Vi är många idag som tycker att essäisten Calvino överglänser berättaren.

    Det kanske finaste med Calvinos tankar kring ­litteratur är att han aldrig någonsin hemfaller åt ­abstrakta resonemang, trots att han hade järnkoll på strukturalism, semiotik, poststrukturalism och receptionsteori. I bokens allra sista intervju – en ytterst ”skriven” sådan – undrar intervjuaren (den kända semiotikern Maria Corti), hur han, som en av verkligt få författare, har kunnat förena kreativt skapande med teoretiska och metalitterära reflektioner i en ”så lysande symbios”. I sitt svar värjer sig Calvino en aning mot beskrivningen och menar att han mest velat hitta på och tillämpa komplicerade regler i sitt skrivande för att se var det slutar. Teori och vetenskap var visserligen sådant som han alltid hade beundrat, men mer på avstånd. Som författare var han mer intresserad av det som går att se: tingen, bilderna. Han hade som ung drömt om att bli utrikeskorrespondent – ”att få vara ett öga som ­registrerar händelser och sedan förmedlar dem” – men drömmen gick i kras efter en misslyckad sportbevakning i Helsingfors.

    I stället blev Calvino som bekant Italiens främsta exportvara på finlitteraturmarknaden och en av postmodernismens ikoner. Hade han bara levt lite längre hade han med stor sannolikhet fått Nobel­priset. Ändå sade han i en av de sena intervjuerna, med en tydlig blinkning till idolen Jorge Luis Borges, att han var ”lite trött på att vara Calvino”.

    Genom åren hade Calvino på avstånd betraktat den nästan jämnårige Pasolini medan denne ännu var i livet. Och i honom hade han sett något som inte så många andra kunde se: en klassiker. Där de nedlåtande kritikerna såg en gapig rebell, där såg Calvino en traditionalist i ordets positiva bemärkelse: Pasolini var den enda som verkligen kunde göra rättvisa åt de litterära former som samma kritiker påstod sig omhulda, det medborgerliga odet och den dialektala folkpoesin. Något liknande var Alberto Moravia på spåren i talet vid den mördade vännens kista: ”När det här århundradet är slut kommer Pasolini vara en av de få som räknas.”

    Annons

    Italo Calvino (1923–1985) och Pier Paolo Pasolini (1922–1975).

    Foto: IBL Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X