Annons

Förbud mot smaklöshet?

Tryckfriheten är större än att få den egna hållningen bekräftad. Den ska också ge utrymme för underhållning, gyckel och polemik. SvD:s väg är kvalitetsvägen, men vi har också ett ansvar för att det är högt i tak i svensk debatt, skriver SvD:s Lena K Samuelsson, P J Anders Linder och Mats-Eric Nilsson.

Publicerad

Förr framträdde öppenhetens motståndare oftast i skepnad av den stränga fadern, som ville ha mer disciplin och sätta stopp för störande och uppkäftigt prat.
Numera handlar det snarare om den bekymrade modern, som vill skydda sin flock från snusk och obehag. Medborgarna antas vara så bräckliga att de inte själva förmår att förhålla sig till sexuella uttryck och otäcka åsikter, utan de måste få hjälp av polis.

Vi har uppskattat engagemanget i diskussionen efter vår artikel om hotad öppenhet, men vi känner oss inte alldeles lugnade. När Per Svensson (Brännpunkt 18/5) tycker sig ana ”en längtan efter en resolut trädgårdsmästare som rensar i rabatter och sängar” och en vilja att ”odla morötter i raka rader” är det lätt att känna igen sig.
Man behöver inte gå längre än till Ingela Ström (14/5), som kräver att medierna ska använda tryckfriheten till att ”bekämpa skiten”, och som är rasande på SvD:s Harry Amster för att han skrivit en nyhetsnotis om att en cafékedja inte vill sälja Bruce Springsteens nya skiva för att han sjunger om sex på fel sätt.

Annons
Annons
Annons
Annons