”Förbud löser inte problemet med fattigdom”
I dag handlar tiggeridebatten om att återinföra en lagstiftning som fasats ut i samband med framväxten av den moderna välfärdsstaten. En ny förbudslagstiftning kommer att rikta sig mot en av de fattigaste och kanske mest förföljda och diskriminerade folkgrupperna i Europa, som försöker utnyttja sina rättigheter och hoppas på ett bättre liv, skriver forskarna Hans Swärd, Alexandru Panican och Per Eriksson.
Den polske historikern Bronislaw Geremek konstaterar i sin bok ”Den europeiska fattigdomens betydelse” (1991) att fattigdomen under olika perioder i historien artikulerats på ett likartat sätt och samma resonemang och kontroverser går genom historien. Ofta har en repressiv socialpolitik i vår historia gått före barmhärtighet och särskilt gäller det tiggeriet i Europa.
I Europa har vi nämligen sedan mycket länge en lång erfarenhet av olika förbudslagar. 1642 års ”Tiggare-ordning” som proklamerade ett totalförbud mot tiggeri i Sverige och en rad efterkommande lagar, som med förbud försökt att begränsa tiggarnas och fattigas rättigheter och skilja på egna och andras fattiga, är ett exempel på detta.