”Förbud löser inte problemet med fattigdom”
I dag handlar tiggeridebatten om att återinföra en lagstiftning som fasats ut i samband med framväxten av den moderna välfärdsstaten. En ny förbudslagstiftning kommer att rikta sig mot en av de fattigaste och kanske mest förföljda och diskriminerade folkgrupperna i Europa, som försöker utnyttja sina rättigheter och hoppas på ett bättre liv, skriver forskarna Hans Swärd, Alexandru Panican och Per Eriksson.
En repressiv socialpolitik riktad mot små grupper fattiga har aldrig lett till positiva resultat, skriver artikelförfattarna.
Den polske historikern Bronislaw Geremek konstaterar i sin bok ”Den europeiska fattigdomens betydelse” (1991) att fattigdomen under olika perioder i historien artikulerats på ett likartat sätt och samma resonemang och kontroverser går genom historien. Ofta har en repressiv socialpolitik i vår historia gått före barmhärtighet och särskilt gäller det tiggeriet i Europa.
I Europa har vi nämligen sedan mycket länge en lång erfarenhet av olika förbudslagar. 1642 års ”Tiggare-ordning” som proklamerade ett totalförbud mot tiggeri i Sverige och en rad efterkommande lagar, som med förbud försökt att begränsa tiggarnas och fattigas rättigheter och skilja på egna och andras fattiga, är ett exempel på detta.