Annons
Recension

Den sista stationen. En roman om Tolstojs sista år (The Last Station, 1990)Förälskat porträtt av Tolstoj

DET SISTA ÅRET Det är lätt att ryckas med av den underbara gestalt som skrattande av förväntan möter gäster på trappan och vill leva ett liv i enkelhet. Jay Parini har skrivit en kalejdoskopisk roman om Lev Tolstojs strävan att vara sann mot sig själv.

Under strecket
Publicerad

Den biografiska romanen är en besvärlig genre, också när den saknar förutsättningar att skapa blogguppror och debatt i Publicistklubben. Att läsa om ett verkligt livsöde utan att veta om texten är baserad på dokument eller rena drömsyner är obehagligt svajigt, snudd på parasitiskt. Nu lär väl en roman om Tolstojs sista dagar inte direkt uppröra någon, men de läsare som vill veta ungefär var gränsen går mellan fakta och fiktion bör börja med att läsa författaren
Jay Parinis efterord, där förutsättningarna formuleras: allt som sägs i hans roman
Den sista stationen är belagt i dagböcker, brev och andra dokument – i stort sett. Denna sista modifikation får man försöka leva med.

Och det gör jag förvånansvärt lätt, trots ett initialt motstånd som har med formen att göra, romanens mycket konventionella uppbyggnad à la växelsång där ett antal röster kommer till tals och ger sina subjektiva bilder av den gamle Tolstoj: hans hustru, hans dotter, hans sekreterare, hans läkare och så vidare. Det är ett grepp som känns konstruerat och utnött litterärt – varför talar alla dessa röster och till vem? – tills man inser att dagboksskrivandet var en mani i Tolstojs krets: alla skrev, oupphörligt redovisande dagens intryck.

Annons
Annons
Annons