Förälskad i Marilyn

I år är det 50 år sedan Marilyn Monroe dog, skådespelerskan som ständigt lekte med sin kvinnlighet – på och utanför vita duken. SvD:s Elise Karlsson har närstuderat Monroe, på Youtube och i filmerna I hetaste laget och The misfits, och hittat en kvinnlighet som skaver.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Marilyn Monroe, 1954.

Marilyn Monroe, 1954.

Foto: BARON/GETTY IMAGES
Annons

Att se Marilyn Monroe är att vara förälskad i Marilyn Monroe. De där ögonen som har något sårat i sig, men ändå är fullkomligt orädda. Leendet som formar om hela ansiktet, skapar konturer, äppelkinder, en liten rundad haka. Det blekta hårets gloria som ger hennes hy en särskild lyster. Hon ser rakt på en, men det är kameran hon ser. Den hon spelar för, den som är hennes särskilda kunskapsområde.

Jag föll för Marilyn någon gång på mellanstadiet, när jag såg I hetaste laget på tv. Rollen hon gör där, Sugar Kane, är som ett destillat av den roll hon alltid spelade i offentligheten, den flyktiga blondinen med den flickaktiga rösten och den kvinnliga figuren. Fast här får Monroes mer sorgsna sida ta mer plats än vanligt – Sugar Kane är inte bara en naiv livsnjutare med ukulele och fickplunta (eller strumpebandsplunta, i hennes fall). Hon är också smärtsamt medveten om att hennes bubbliga personlighet gör att hon hamnar i poänglösa förhållanden med män som utnyttjar henne. Hon har därför kommit fram till att det är slut med den sortens kärlek för henne, nu ska hon bli fullblodscyniker och hitta en miljonär.

Annons
Annons
Annons