Föräldrars press på barn är otäck

Någon gång när Carolina Klüft gjorde ett av sina många segerlopp, minns jag att den exalterade kommentatorn på radio utbrast: ”Hon är en sådan härlig tävlingsmänniska!”

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Annons

Jag och min väninna, båda födda på 1960-talet, tittade på varandra med förvånat höjda ögonbryn. Ingen av oss hade blivit fostrade med att ”tävlingsmänniska” var ett ord man använde för att ­beskriva någons positiva egenskaper. En ”tävlingsmänniska” var för oss snarare en hänsynslös typ som gärna körde över sin omgivning och gav blanka den i andra för att uppnå det han ­eller hon ville.

Men tiderna förändras, och ordens valör med dem. I dagens prestationsinriktade samhälle är ”tävlingsmänniska” det eftersträvansvärda ­epitetet. Det gäller inte minst våra barn, och ingenstans blir det tydligare än i idrottssammanhang. Söndagens Dokument inifrån behandlade ett viktigt ämne: de överambitiösa idrottsföräldrarna. De som står och huttrar vid hockeyrinken eller fotbollsplanen varje helg och en ansenlig mängd kvällar.

Annons
Annons
Annons