Annons
X
Annons
X
Ledare
Gäst

För tio år sedan inledde Putin det kalla kriget 2.0

Den ryske presidentens offensiva tal var ett ”det sista hoppets regelbrott”. Han ville skrämma upp väst och utgick ifrån att hans ”partner” skulle gå honom till mötes. Effekten blev den motsatta, men han hade även den varianten med i kalkylen; vill ni inte, så låt bli. Andrej Kolesnikov minns Münchenkonferensen 2007.

Säkerhetsrådet
[object Object]
I veckan hålls den årliga säkerhetskonferensen i München, där Vladimir Putin för tio år sedan startade det andra kalla kriget. Foto: Alexei Druzhinin / TT

George W Bush och Tony Blair hade ännu inte avgått, det luktade vare sig arabisk vår eller brinnande däck på Majdan, Dmitrij Medvedev hade ännu inte valts att bli efterträdare som Rysslands president, och ingen använde det betydelsemättade ordet ”tandem”. Det var fortfarande mer än halvtannat år till invasionen av Georgien, vi hade hela fem år tills lagen om utländska agenter skulle antas, och Donald Trump försökte sälja utrymmen i sitt nya torn i Chicago.

Den nya finanskrisen hade ännu inte ens börjat, men Vladimir Putin talade den 10 februari 2017 på säkerhetskonferensen i München och berättade vad han egentligen tyckte om väst och om vart Ryssland var på väg.

Allt det som sas i Münchentalet för tio år sedan kom att ligga till grund för politiken under Vladimir Putins tredje period som president. Genomförandet av tankarna från München fick först skjutas upp på grund av objektiva orsaker: det gjordes en paus under Dmitrij Medvedevs regeringsperiod, som födde illusioner om västernisering av Ryssland. Men redan 2012 började Putin montera ner sin arvtagares och tillika föregångares politik med en hastighet som inte står efter den, med vilken Donald Trump gör sig av med arvet efter Barack Obama.

Annons
X

Vladimir Putins åsikter har inte genomgått någon utveckling. Det har stått klart inte minst sedan den sovjetiska nationalsången återinfördes 2001. Uttalandet om ”en av de största geopolitiska katastroferna” gjordes 2005. Vad som har utvecklats är presidentens utrikespolitiska agerande, och processen nådde sin kulmen 2007. Trots ”vänskapen” med Bush och Blair hade han inte accepterats som jämbördig i gruppen av världsledare, och vid en viss tidpunkt kände han att han nu var fri från behovet av att iaktta vad han själv i Münchentalet kallade ”överflödig politess” eller att använda ”diplomatiska schabloner”. Han hade fortfarande kvar att uppnå total handlingsfrihet och ansluta Krim.

Men från och med München börjar hans egen yttrandefrihet, och han ska återvända till den när han blir president på nytt. Det är möjligt att om det inte varit för avbrottet med Medvedev hade kalla kriget 2.0 börjat betydligt tidigare. Detta trots att det redan under frågestunden i München var någon som konstaterade att historiker skulle komma att räkna början på det nya kalla kriget just från den tidpunkten.

Stående mot en bakgrund med mottot ”Till fred via dialog” drog den ryske presidenten till en början ner mycket energiska applåder. Han citerade rituellt några standardfraser, av någon anledning från Franklin Roosevelt, men fick sedan mycket snabbt auditoriet att stelna, när han attackerade ”den unipolära världen”, som aldrig ”blivit av”, och som motsäger ”den moderna civilisationens moraliska och sedliga bas” och leder till att ”man ständigt undervisar oss i demokrati”, men själva ”av någon anledning inte har någon större lust att lära”.

Den knappt återhållna och väl tempererade vreden tilltog under talet, och efter ett antal retoriska kadenser nämnde Putin direkt ”anhängarna av en unipolär värld” vid namn, nämligen USA som påtvingar hela världen sitt ”rättssystem”. Putin tänkte sig världen i termer av ”inflytelsesfärer” och ansåg att även Natos utvidgning åt öster i realiteten var ett intrång på ”hans” territorium, allra helst som det nu hade gått några år sedan valet i Ukraina 2004, som mycket grymt kom att frustrera den ryska politiska klassen, vars största fruktan hade blivit en påhittad ”orange revolution” i Ryssland.

Inställningen till Atlantpakten kom att blottställa denna om man så vill oförenlighet mellan västs och Putinrysslands syn på världen. Under frågestunden var det någon som sade: ”Herr president, inser ni inte att det faktum att nya länder ansluter sig till Nato inte utgör ett militärt hot, utan ett exempel på demokratiska länders självbestämmande, att de söker sin institutionella förankring i, för att använda Putins egna ord, den moderna civilisationens moraliska och sedliga bas.” Nej, svarade presidenten, det handlar om ett militärpolitiskt block, och det betyder att det utvidgas ”mot någon”.

Att utrota schabloner som visualiserats i barndomen via karikatyrteckningar i Pravda om den amerikanska imperialismen och Natoblocket är inte möjligt. Det handlar om det sällsynta fall där tiden står maktlös.

Det finns ytterligare en schablonföreställning som också visades upp för världen under talet i München. Den uttrycks i talesättet ”Den som betalar beställer musiken”. Om personer med den typen av tänkande tror på något, så är det inte Marx, Lenin eller Gud fader. Deras tro står till pengar, till att pengar bestämmer allt, att med pengar kan man köpa vad som helst, inklusive ett lands inflytande över ett annat.

Eftersom de icke-statliga organisationerna finansieras, sade Putin, så innebär det att de ”står under någons kontroll”. Det var exempel på de första ljungblixtarna som sedan helt skulle komma att bränna bort hela NGO-sektorn i Ryssland och beröva ett mycket stort antal människor nödvändig hjälp och utarma den sociala, humanitära och kulturella komponenten i tillvaron.

Där det idag skulle ha kunnat finnas ett civilsamhälle har i stället kirurgen parkerat sin motorcykel. Den resan startade just i München.

Putins tal i München brukar ibland jämföras med Winston Churchills Fultontal 1946. Om jämförelsen i något avseende är korrekt så är det endast i meningen att Münchentalet var ett förebud om Kalla kriget 2.0, och ett mycket allvarligt symptom på att den postsovjetiska världsordningen har råkat i gungning och att historien, vars slut utropades av Francis Fukuyama 1989, nu är på väg tillbaka.

Vad Putin gjorde 2007 var att han satsade allt. Han var inte längre någon gåta för väst, särskilt inte efter fängslandet av Michail Chodorkovskij och etableringen av ett parlament helt under hans kontroll 2003. Relationerna blev långsamt men konsekvent allt sämre. På ett paradoxalt sätt var hans offensiva och aggressiva tal en ”det sista hoppets foul”; den ryska presidenten ville skrämma väst genom att vara öppen och utgick ifrån att ”partnerna i väst” möjligen skulle ta hänsyn till hans oro och ta några steg till mötes.

Putin presenterade en lista över sina oförrätter och tycktes förvänta sig tröst och försäkringar om västs utmärkta högaktning. Effekten blev den motsatta, men även denna variant B fanns sannolikt med i kalkylen: vill ni inte, så låt bli. Från att ha varit ett fragment av väst kommer Ryssland att förvandlas till en supersuverän ö.

Den dagen förlorade Putin Europa, och sannolikt hela väst. Att döma av det som hänt därefter har han inför sig själv fattat beslutet att han är fri i sitt handlande; om han inte kan bli en världsledare enligt västerländska regler så ska han bli det enligt sina egna regler. Det liknar mycket det sätt på vilket ryska högskolor som inte kommer med på de internationella rankingslistorna istället börjar göra egna listor, där de genast intar topplaceringar.

Ur talet i München växte sedan ett annat, som blev dess fortsättning och logiska avslutning, nämligen deklarationen den 18 mars 2014 med anledning av folkomröstningen på Krim. I det nya talet fanns nu såväl ”femtekolonnare” som ”nationalförrädare”.

München fick sin avslutning på Krim och i Donbass.

ANDREJ KOLESNIKOV är programchef vid Moscow Carnegie Center. Artikeln har publicerats på RBC Opinions (10/2).

Översättning: Bengt Eriksson

Annons

I veckan hålls den årliga säkerhetskonferensen i München, där Vladimir Putin för tio år sedan startade det andra kalla kriget.

Foto: Alexei Druzhinin / TT Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X