Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Pappas blod För Rwandas ungdomar är folkmordet ännu närvarande

Pionjären Jean Hatzfeld var en av de första som skildrade folkmordet i Rwanda. I nya ”Pappas blod” låter han landets ungdomar berätta om olika sätt att hantera minnet av händelserna. Tystnad, nyfikenhet – eller frågan om Guds frånvaro.

Bokhösten 2016
[object Object]
Jean Hatzfeld, född 1949, är en fransk författare och utrikesjournalist som skildrat konflikter i Mellanöstern, Afrika och på Balkan. Flera av hans böcker handlar om Rwanda. Foto: Jurek Holzer

Pappas blod

Författare
Genre
Sakprosa
Förlag
Weyler
ISBN
9789176810200

Övers: Karin Lidén 263 s.

Erfarenheterna från Förintelsen visar att det tar tid innan de överlevande höjer sina röster, och berättar sina historier, och det av flera skäl. Det finns motstånd, också från omgivningen. I det perspektivet gjorde fransmannen Jean Hatzfeld en pionjärinsats med sin första bok om folkmordet i Rwanda. I den gav han de överlevande röst, medverkade till att de hördes, och fick världen att lyssna på tutsier som hade klarat sig från massmorden, alla från den lilla staden Nyamata och kullarna runtomkring. Sedan dess har han regelbundet återvänt till denna region, och även skrivit om förövarna. I ”Pappas blod” den senaste och femte boken försöker han ge röst åt ungdomarna, den andra generationen, och då både tutsier och hutuer.

Projektet inleddes år 2014, 20 år efter folkmordet, när franska journalister kom hem från den stora minnesceremonin i Kigali, och skrev i tidningarna om urbana och välanpassade ungdomar som talade perfekt engelska - och som förklarade att uppdelningen i hutuer och tutsier tillhör det förflutna. Hatzfeld hade en annan och mörkare bild, och beslöt sig för att åka ner och intervjua unga människor i och utanför Nyamata, de flesta av dem personer han redan kände. I ”Pappas blod” möter läsaren ungdomar som på ett eller annat sätt lever i skuggan av folkmordet, som dagligen påverkas av det, och av den påbjudna tystnaden; ord som hutuer och tutsier får inte längre användas, förutom under de särskilda minnesdagarna.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    ”Jag var en liten kille på sju år när jag började skolan. Det var inte ofarligt. Jag var tvungen att springa hela vägen utan att stanna, för alla pekade finger åt mig. Ibland ropade de: Den där, han är en mördarunge. Han har dödandet i blodet.” Det berättar Jean-Pierre Habimana, som är 19, och som sedan förklarar att mobbningen ”varade i ett par år. Sedan blev det plötsligt lugnt. Myndigheterna hade hutat åt dem: de skulle vänta på gacac-rättegångarna, och de skulle sluta upp med att straffa oss på egen hand. I skolan var våndan nu över, och lärarna visade sig vara mycket vaksamma.”

    Annons
    X

    Nadine Umutesi är 17 och från en tutsifamilj som överlevde. Hon ”har vänner i båda folkgrupperna, självklart. I kyrkan är det ofrånkomligt, i skolan också. Men jag talar aldrig om folkmordet med ungdomar från den andra gruppen. Jag pratar om andra saker. Mellan oss håller vi igen.”

    Ibland blir det öppna sammandrabbningar mellan hutuer och tutsier. De senare får ofta ekonomisk hjälp från det statliga Farg, Hjälpfonden för överlevande, under det att många hutuer tvingas sluta skolan och istället arbeta på familjens jordlott, för att föräldrarna inte klarar att betala terminsavgiften. De ser detta som en djup orättvisa och anklagar tutsierna för att ha privilegier. Men då svarar man, enligt Umutesi, att ”hemma hos er finns gott om män som kan hugga i”, under det att ”vi tutsier har ont om arbetskraft”, i och med att de flesta av våra män mördades.

    Hatzfeld lyckas övertygande gestalta flera olika förhållningssätt till folkmordet: Somliga ungdomar föredrar tystnaden, andra är upptagna av frågan om varför Gud inte ingrep, och en del vill gärna ta upp vad som hände, som Sandra Isimbi, som är 18: ”Jag älskar att föra fram min åsikt som överlevande, särskilt inför unga hutuer. Även om det inte blir några riktiga samtal, så vill jag att de ska veta vad jag har förlorat på grund av deras föräldrars illdåd. Jag skäms inte över att berätta om det som vi har fått utstå.”

    Några vill veta mera, som Ange Uwase, som är 19 och som surfar på sajter om folkmordet. Mest av allt letar hon efter foton, det finns ytterst få, och det gör henne ”ledsen att folk inte kan se några bilder och därmed leva sig in i dödandet”. Samtidigt vill hon inte hitta några foton, för då riskerar hon att få se sina föräldrar i ”förödmjukande situationer”, sin pappa ”slaktad och kastad i en massgrav”, eller sin mamma ”med höftskynket upprullat ända till midjan för att kunna springa fortare”. Misstron finns kvar, fortsätter hon, och ”jag vet inte hur många generationer det kommer att behövas för att unga tutsier och hutuer ska kunna känna äkta vänskap för varandra och ha roligt tillsammans”.

    ”Pappas blod” är välskriven och tankeväckande, ger emellanåt fasansfulla inblickar i det som ägde rum 1994, men är på samma gång fylld av ömhet för de unga i Rwanda – och visar att det trots allt går att överleva och gå vidare.

    Annons
    Annons
    X

    Jean Hatzfeld, född 1949, är en fransk författare och utrikesjournalist som skildrat konflikter i Mellanöstern, Afrika och på Balkan. Flera av hans böcker handlar om Rwanda.

    Foto: Jurek Holzer Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X