Annons
Kommentar

Lars Lönnroth:För ett nordiskt samarbete

KOMMENTAR Den nordiska kulturen har i hög grad förlorat sin dragningskraft. Det satsas för lite pengar, saknas en ­litterär kanon att enas kring, och mest av allt lider de nordiska länderna av brist på ­samarbete.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

När jag i min ungdom på 60-talet undervisade vid University of California i Berkeley var det lätt att locka amerikanska studenter till kurser i Scandinavian Studies. Den socialdemokratiska välfärdsstaten, denna utopiska hybrid mellan kapitalismens och kommunismens ytterligheter, stod ännu högt i kurs bland de unga, liksom vikingar, Scandinavian design och den berömda svenska synden med nakenbad och sexuell frigjordhet i höstacken. Intellektuella studenter fördjupade sig också gärna i Kierkegaards existentiella filosofi, fascinerades av Ibsens och Strindbergs dramatik eller den svårfattlige Ingmar Burgmääns filmer.

I dag har den skandinaviska kulturen inte samma attraktionskraft i USA och Västeuropa, sedan kapitalismen besegrat kommunismen och mycket av det som förr uppfattades som skandinaviskt blivit västerländskt allmängods. Skandinaviska avdelningar vid universiteten har lagts ner eller fått kämpa i motvind för att behålla ställningen i konkurrens med nyupprättade ämnen som afrikanska språk, islamologi, fjärran östern-studier och genusvetenskap. En del försöker överleva genom att ordna luciafester, utbildning i Scandinavian Management för ekonomer eller kurser om de senaste årens svenska deckarvåg (Stieg Larsson et consortes).

Annons
Annons
Annons