Annons
X
Annons
X

För att vi sätter frihet främst

I fredags höll Moderaterna en blogg- och twitterträff med biståndsminister Gunilla Carlsson och partisekreterare Sofia Arkelsten. Temat var hur ”informationsteknologi kan användas i kampen för frihet och mot förtryck i utvecklingsländer” och hur dessa möjligheter påverkar gamla politikområden som biståndet.

Temat är onekligen högaktuellt. Upprors- och frihetsrörelserna i Nordafrika har alla, i varierande utsträckning förvisso, använt sig av sociala medier som verktyg. Samtidigt ser vi, i mer akuta bistånds- och katastrofsituationer som den i Japan nyss, hur nya kommunikationskanaler ger en ny sorts informationsspridning mellan allmänhet och olika samhällsinstanser.

Förutsättningen för att informationsteknologin ska bli intressant i en frihetskamp eller demokratiseringsprocess är förstås att det finns en hyfsat stor grupp som har tillgång till verktygen. Ofta handlar det kort och gott om den medelklass som snabbt har växt fram på flera håll i världens utvecklingsländer, med Kina som mest uppenbart exempel.

Annons
X

Visst finns det, menar Gunilla Carlsson skäl att tala om globala digitala klyftor, men det avgörande för om en frihetsprocess sätts i rullning är att det finns en tillräckligt stor sådan grupp. Tillräcklig för att utgöra en kritisk massa. Så var till exempel massorna på Tahrirtorget få i förhållande till Egyptens befolkning, men ändå många nog för att välta omkull Mubarak.

”Det vore brottsligt av mig som biståndsminister att inte se de möjligheter som informationsteknologin kan innebära för demokratiseringen i världen”, menar Gunilla Carlsson.

Och jo. På många sätt är detta inte nytt, snarare en utveckling av det gamla. Häromdagen fick vi tex veta att en av Håkan Juholts mest imponerande meriter är att han försökte smuggla tryckpressar till Solidaritetsrörelsen i Polen. Så såg demokratiseringsstöden ut tills ganska nyligen. Idag hjälper vi kanske dissidenter och obekväma journalister med krypteringstjänster istället.

Ambitionerna skapar avvägningssituationer på ett sätt som påminner om hur världen nu tvekar inför när, om och hur den bör intervenera i Libyen. Liknande avvägningar finns att göra i demokratiseringsarbetet. Staters suveränitet måste vägas mot möjligheten att tillgodose frihetskämpars behov av tekniska lösningar. Ibland blir man tvungen att kliva över en och annan gräns eller kanske bryta mot en regel.

”Demokratiseringsarbetet kommer alltid att innehålla aktivism”, säger biståndsminstern och berättar om hur svenska ambassadörer satt upp en internetstation på Kuba. Kanske inte helt enligt kutym, medger hon, men ”vi gör det ändå – för vi sätter friheten främst”.

Här finns också en motsättning mellan Carlssons omläggning av biståndspolitiken, där hon har arbetat för att införa kvalitetssäkrade insatser som ska vara möjliga att utvärdera. När det gäller stöd till frihetskämpar och dissidenter är det svårt att komma ifrån riskmomentet. Man kan alltid råka satsa på ”fel häst” och personen eller gruppen kan korrumperas eller ta en olycklig ideologisk vändning.

Carlsson påpekar att den här sidan av biståndet handlar om relationer. Då kan det slå slint, visst. Men om det är på något område inom biståndspolitiken man ska ta sådana risker är det i demokratiseringsarbetet. För att sätta friheten främst.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X