Annons
X
Annons
X
Världen
Reportage

Kristna förföljs för sin tro: "Bar våldtäktsmannens barn"

Ilham våldtogs gång på gång av sina kidnappare. Saras familj betalade utpressningspengar för att slippa bli mördade.

Mitt i den blodigaste av konflikter, där nästan 300 000 människor beräknas ha dödats, finns en särskilt utsatt grupp: Syriens runt 1,5 miljoner kristna.

Journalisten och aktivisten Nuri Kino hörde deras vittnesmål, om kidnappningar, våldtäkter, förföljelser och försvinnanden.

Foto: RODI SAID/AP

Sjukhus, hjälpkonvojer, det finns inte längre några platser undantagna våldet i vår tids blodigaste konflikt. Runt 300 000 människor har dödats under kriget i Syrien, sex miljoner har flytt sina hem.

Alla har drabbats, men minoriteterna håller på att helt utrotas. Värst drabbade är ickemuslimer som yazidier, mandéer och kristna, såsom assyrier/kaldéer/syrianer och armenier, samt muslimska minoriteter så som shabaks.

Av Syriens runt 1,5 miljoner kristna beräknas ungefär hälften ha flytt. Av Iraks 1,3 miljoner beräknas över en miljon lämnat landet.

Om inget drastiskt händer snart kommer de att endast vara historia i den delen av världen.

Europaparlamentet, det brittiska underhuset och den amerikanska kongressen är bland dem som har erkänt folkmordet, det vill säga kommit fram till att de övergrepp som det här folket utsätts för matchar kriterierna för FN:s konvention om folkmord.

Under vår resa hör vi om den kristna prästen fader Butros som kidnappades 2015 av IS i Syrien. Under fyra månader satt han inlåst tillsammans med andra kristna fångar i totalt mörker. De utsattes för skenavrättningar och tortyr.

Samtidigt finns hopp i ondskan: en syrisk-ortodox präst berättar om sina fyra månader som fånge hos IS, om tortyren, misshandeln och våldet – när han till slut fick hjälp att fly av en IS-ansluten.

Flera personer vi mött vågar inte gå ut med namn utan har valt att vara anonyma.

Foto: RODI SAID/AP Bild 1 av 7
Foto: Bram Janssen/AP Bild 2 av 7
Foto: IBL Bild 3 av 7
Foto: Bram Janssen/AP Bild 4 av 7
Foto: Alfred Yaghobzadeh/IBL Bild 5 av 7
Foto: IBL Bild 6 av 7
Foto: Yvonne Åsell Bild 7 av 7
Foto: Bram Janssen/AP Bild 1 av 1

Del 1 av 6

"Jag bar på en produkt av våldtäkt"

Foto: Bram Janssen/AP

Stadsdelen Burj Hamud i Beirut, Libanon. Här samlas många av de kristna som flytt från Irak och Syrien. Det stinker i de trånga lägenheterna, det finns varken tillräckligt med elektricitet eller fläktsystem. Utanför har soporna hopat sig, sophämtarna i stan hade strejkat.

Vi har jobbat sedan tidig morgon, klockan var redan 21.00. Huvudvärken dunkar och det luktar från både kläder och porer efter många timmars intervjuer i flyktingarnas instängda hyreslägenheter.

Men min vän och tolk, aktivisten Sharbel, slutar inte tjata:

– Du måste träffa henne, Nuri.

När vi hoppar ur bilen står hon på balkongen. Lägenhetsdörren är redan på vid gavel.

Lägenheten är större än de andra vi hade varit i, ren och välmöblerad. Hon säger att hon heter Ilham. Det slår mig att hon ser ut som en ung Sophia Loren.

En liten flicka kräver hennes uppmärksamhet.

– Förlåt, jag ska bara ge henne lite juice.

Hon tar flickan i famnen, kysser henne på pannan och går till köket.

Den lilla flickan, Ilhams dotter, frågar vad jag heter och jag vad hon heter.

– Det ser du väl, ser du inte på mitt ansikte vad jag heter? Det säger morfar att man gör, svarade hon.

Hon säger att hon hette Shafirto, den vackra.

Sharbel, min vän, tar iväg flickan för att leka. Först då tar Ilham mod till sig. Hon tittar mig i ögonen och börjar berätta. Hennes ögon speglar det brutala övergrepp som hon har utsatts för - rädsla, skräck, trots, avsky och mod.

Hon kom till Aleppo med sin familj, mamma, pappa och hennes sjuka bror. Hennes bror behövde sjukvård och Ilham behövde hämta ut ett pass för att kunna resa vidare från Mellanöstern. När familjen tog sig till Beirut, stannade Ilham kvar för att vänta på passet. Hon bodde hos släktingar i Aleppo.

En dag tog hon sig till ett internetcafé för att prata med sina föräldrar. När hon kom ut fick hon ett hårt slag i huvudet och föll till marken.

– Innan jag hann reagera hade jag dragits in i en bil och försetts med ögonbindel och handfängsel.

Hon tror att färden tog ungefär en kvart. Sedan bars hon ut och slängdes ned på ett stengolv. Hon hörde andra kvinnor skrika och män skratta. Hon blev panikslagen. Sedan kom de, slet av henne byxorna, spottade på henne och kallade henne sharmouta kaffar, ”otrogna hora”.

När Ilham berättar om våldtäkterna stelnar hennes kropp, hennes händer darrar. Emellanåt kastar hon en blick mot Sharbel och Shafirto, mån om att flickan inte ska höra.

Ilham hölls i källaren i en eller två dagar, hon är inte säker. Hon våldtogs upprepade gånger, exakt hur många eller av hur många män vet hon inte längre, det kan ha varit av ”bara” två. Det kan ha varit flera.

Bomber föll igen, hon tyckte sig uppfatta att explosionerna kom från alla håll. Hon hörde hur männen skrek hysteriskt, de lät förvirrade, skulle de fly eller inte? Skulle de ta med sig kvinnorna de hade kidnappat? Eller skulle de döda dem för att inte lämna några spår efter sig?

Efter fem minuter blev det lugnt, bomber föll fortfarande men männen hade tystnat. Hon hade inte längre handfängsel. Hon ställde sig upp och gick försiktigt mot dörren, den var öppen. Hon och två andra kvinnor sprang upp för en trappa, sedan sprang hon, sprang, sprang. Hon minns inte hur länge eller ens åt vilket håll eller vilken del av Aleppo hon befann sig i. Någon frågade henne vad hon hade blivit utsatt för, en främmande person, hon berättade och sade hon behövde hjälp att ta sig till sina släktingar.

En singelkvinna i Mellanöstern som är med barn utan en ring på fingret, det kan inte bli värre. Jo, i mitt fall var det värre, jag bar på en produkt av våldtäkt

– Jag fick skjuts till mina släktingar som i sin tur hjälpte mig att ta mig till Beirut. Som tur är räckte det med ett syriskt id-kort för att ta sig in landet.

I Libanon hade en frivilligorganisation hjälpt hennes familj att hitta en lägenhet.

Efter några månader kunde hon inte längre leva med illamåendet och magsmärtorna. Organisationen hjälpte henne till en läkare.

– Läkaren sade åt mig att jag var med barn, han frågade om min man var kvar i Syrien eller om han var med i Libanon? Jag frös till, jag fantiserade om hur jag högg mig själv i magen med en kniv. Jag bar våldtäktsmännens barn. Tack gode Gud att min pappa och jag alltid stått varandra nära, att vi var som kompisar. Jag visste att det inte var någon idé att berätta för mamma, hon skulle bli hysterisk. En singelkvinna i Mellanöstern som är med barn utan en ring på fingret, det kan inte bli värre. Jo, i mitt fall var det värre, jag bar på en produkt av våldtäkt, på ett barn vars far är en vidrig terrorist.

Hon får tårar i ögonen när hon berättar, darrar i hela kroppen.

– Pappa pratade med läkaren som sade att det gått för långt för abort. Jag ville bara slita ut fostret, min instinkt var att jag omöjligt kunde behålla det.

Men läkaren sade att en abort var utesluten och att Ilham själv skulle få komplikationer för livet, att hon kunde dö. Det var redan ett färdigt barn.

– Det barnet är Shafirto.

Vi hör fotsteg. En man kommer in i rummet, Shafirto springer fram till honom, han lyfter henne och kysser henne på kinden, tar mig i hand och presenterar sig som Sabri, Ilhams pappa.

Annons
X
Annons
X
Foto: IBL Bild 1 av 1

Del 2 av 6

"De brände allt vi ägde när vi vägrade konvertera"

Foto: IBL

Fyra av hennes sju barn föddes rörelsehindrade, deras ryggar är deformerade. De och en av de friska sitter med under intervjun. Om de andra två säger kvinnan:

– Jag kommer inte att kunna andas ordentligt förrän jag vet vad som har hänt mina söner. Varje gång jag dricker ett glas vatten undrar jag om de också har möjlighet att dricka, om jag äter en bit bröd undrar jag om de är hungriga, duschar jag undrar jag om de har fått tvätta sig. Mina söner är borta, men jag känner på mig att de är i livet, jag kan inte göra annat än vänta.

Hennes man sitter mest tyst. Hon tittar mot honom och säger att han har ”en massa åkommor” och att de inte har råd med sjukvård. Han tänder en cigarett till och bryter sin tystnad.

– Jag vore galen om jag spenderade pengar på mig själv. Vi vet inte var våra söner är, våra andra barn är för svaga för att jobba. Det sista vi bör tänka på är om huruvida jag är sjuk eller inte. Vi ska inte spendera pengar på mig.

Han är vit i ansiktet, hans kropp skakar.

En av döttrarna tar över:

– De brände vår gård, våra odlingar, allt vi ägde och hade, för att vi vägrade konvertera till islam. De bad oss betala jizya, något som kristna måste betala för att få leva, utpressningspengar. Vi gick med på det men det hjälpte inte, de ljög om att vi fick leva om vi fortsatte betala beskyddarpengar resten av livet, något de påstår står i Koranen. Vi tvingades fly med inget annat än våra kläder på oss. Våra bröder bar oss på sina ryggar under flykten. När vi kom fram till en bussterminal försvann de. Sedan dess har vi inte hört något från dem.

Familjen har ansökt om att få bli kvotflyktingar, men FN:s flyktingorgan UNHCR kan komma att dela på familjen, barnen är ju alla över 18 år och anses vara vuxna. Familjen vägrar att låta sig splittras.

Annons
X
Annons
X
Foto: Bram Janssen/AP Bild 1 av 1

Del 3 av 6

"Vi hade tio minuter på oss innan terrorister skulle invadera staden"

Foto: Bram Janssen/AP

Det unga paret vi möter är från Qarakosh i Ninveslätten i norra Irak. De flydde från Bagdad till Mosul efter Saddam Husseins fall, rädda för att drabbas av islamisternas vrede. Mannen hade redan förlorat sitt jobb.

Men 2008 blev situationen i Mosul värre, att vara kristen var extra riskabelt.

– Jag tog min familj och flyttade till den kristna staden Qarakosh. Där fick jag jobb som smed. Vi klarade oss, vi kände oss trygga och kände att faran åtminstone delvis var över, säger mannen.

Den 6 augusti 2014 förändrades allt dramatiskt. I gryningen knackade en granne på och väckte dem, han sade att vi hade högst tio minuter på oss innan terrorister skulle invadera staden.

– Vi fick panik. Vi visste att de skulle kidnappa våra barn. Vi flydde hals över huvud, vi hann inte ens klä på barnen.

Flykten till Erbil i den kurdiskstyrda delen av Irak tog åtta timmar, det var kaos vid gränsen.

Hundratusentals skräckslagna och desperata människor ville passera, livrädda för att bli kidnappade och dödade.

När paret kom över gränsen till Erbil bodde de de första två dagarna på gatan. En präst bad dem att komma till hans kyrka. De stannade i över två månader. Det var långa matköer, få toaletter och ingen dusch. Deras släktingar i Kanada lyckades skicka pengar så att de kunde flyga till Libanon, till skillnad från hundratusentals andra som fastnade i Erbil.

– Ibland ångrar jag att vi lämnade Erbil, det är mycket dyrare här i Libanon. Min fru har opererats här i Beirut, sådant kostar väldigt mycket pengar och fast jag jobbar som smed även här får jag inte ens ihop till hyran, säger mannen.

Hans fru visar mig deras FN-ansökningar. Hon hävdar att man på FN sade att det skulle ta två månader att flytta dem till ett land i väst. Det har nu gått 18 månader.

Inget har hänt.

Stäng

CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – veckans bästa journalistik från SvD direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se
    Annons
    X
    Annons
    X
    Foto: Alfred Yaghobzadeh/IBL Bild 1 av 1

    Del 4 av 6

    Marias liv på flykt

    Foto: Alfred Yaghobzadeh/IBL

    Hon är 18 år, blond och blåögd. Hon heter Maria och flydde tillsammans med sin mamma, styvfar och yngre syskon från Syrien till Libanon för två år sedan. Hon är född i Irak.

    Maria mamma flydde med sin dotter från en misshandlande man och far, från Irak till Syrien. Mamman hjälpte till att städa en kyrka och ett kloster som låg i anslutning till den. De två fick husrum och mat på bordet samt en symbolisk summa i lön.

    När IS försökte invadera Hassake i nordöstra Syrien började hotsamtalen komma. IS-medlemmar ringde prästen, men också andra som jobbade i kyrkan och gav dem ultimatumet att ”konvertera eller dö”.

    Marias styvfar, också anställd vid kyrkan, var bland dem som fick samtal. Hans vän dödades på öppen gata för att han hade ett kors som hängde från backspegeln på sin bil. Många kristna kidnappades under kort tid, familjerna ut- krävdes på lösensummor.

    Ännu en gång tvingades Maria och hennes familj att fly.

    Hon har blåmärken och rivsår på armarna. Motvilligt berättar hon att hon jobbade i ett skrädderi och att ägaren försökte våldta henne. Han släpade henne i håret ner för en trappa. Hon sparkade honom flera gånger mellan benen och lyckades fly. Det är andra gången som hon har undkommit en våldtäkt i Libanon.

    – Vi jobbar för slavlöner för att kunna betala hyra och el. Vi är helt i händerna på våra arbetsgivare, de kan göra så gott som vad som helst och komma undan med det. Vi kan ju inte polisanmäla dem. Och titta på mina andra barn, de är inomhus nästan hela tiden och utan skolundervisning, säger Marias mamma.

    – Detta är inget liv, att bli dödade av islamister kanske är bättre.

    Deras tillfälliga uppehållstillstånd har gått ut. De har inte ansökt om nytt. Det kostar för mycket. För att få uppehållstillstånd i Libanon krävs det att en libanes går med på att vara sponsor, alltså ansvarig för familjen. Men sponsorerna kräver 800 USD per person. Det tillfälliga uppehållstillståndet gäller i sex månader och kostar 200 USD, för alla utom de som är under 15 år.

    Mammans syskon flydde också från Irak, ut i världen. Hon visar mig bilder på syskonen och deras familjer i Kanada, Nya Zeeland, Australien, Jordanien – och Sverige.

    Annons
    X
    Annons
    X
    Foto: IBL Bild 1 av 1

    Del 5 av 6

    "Vi är inte värda något alls i världens ögon"

    Foto: IBL

    Sara och hennes familj kommer från Raqqa, IS fäste i Syrien. De bor tillsammans med en annan syrisk familj i tre rum och kök. Hyresvärdinnan bor också där, en gammal libanesisk kvinna.

    De har varit i Libanon i mer än två år. Sara är sjuk. Hon har diabetes, högt blodtryck och migrän.

    – Det första året under upproret mot den syriska regimen var vi hemma mest hela tiden, alla utom min man Shabo. Han var tvungen att jobba för att försörja oss. Genast efter att de gått ut på gatorna för att demonstrera började hoten mot oss kristna att komma. De sade att kristna inte hade något i Syrien att göra längre. Vi levde inte dag för dag, utan timme för timme. En dag kom inte Shabo hem. Han var han borta i tre månader utan att vi hade någon aning om han var död eller levde. Jag höll på att tappa förståndet.

    Vem bryr sig om oss? Vi är inte värda något alls i världens ögon

    Hennes man hade blivit kidnappad. De betalade allt de ägde och hade, lånade mer och fick pengar av släkt, i bland annat Sverige, för att kunna betala lösensumman.

    När Shabo friades invaderade IS Raqqa. Nu krävde de att alla kristna skulle betala jizya, en utpressningssumma för att få leva. Shabo sitter mest tyst under samtalet. Han är trött. I Syrien var han en känd och förmögen affärsman. Nu har han inget kvar, inte ett öre.

    – Jag har förlorat min värdighet. Kristna lever i ständig fara i Mellanöstern. Shiiter och alawiter har stöd i Iran, sunniter i Saudiarabien. Vem bryr sig om oss? Vi är inte värda något alls i världens ögon, säger han.

    Sara tar över.

    – Först skulle vi betala 17 gram guld i jizya, den summan skulle skydda oss. Men de skar huvudena av en armenisk pappa och hans son, de var våra vänner. De hade inte råd att betala mer och då blev de dödade. Flera av våra vänner och släktingar försvann spårlöst. Jizya var bara ett sätt att lura kristna att inte fly. IS ledare, al-Baghdadi eller vad han heter, har nu själv sagt att det inte gäller, att man inte kan betala för att få beskydd längre.

    Annons
    X
    Annons
    X
    Foto: Yvonne Åsell Bild 1 av 1

    Del 6 av 6

    Sheyno förföljdes för sin tro, sin etnicitet och sitt arbete åt fienden

    Foto: Yvonne Åsell

    Vi tar en kaffepaus på en förening. Han som serverar oss är en kristen man från Irak. Han heter Sheyno.

    Sheyno flydde från Irak för tolv år sedan, när den första kristna fick huvudet avskuret inför en kamera. Det var 2004. Sheyno var en av dem som jobbade som tolk åt amerikanerna. Han var därför trippelt förföljd; på grund av sin kristna tro, sin etnicitet som assyrier/syrian/kaldé och sitt arbete åt ”fienden”.

    När vi träffar Sheynos 12-årige son Nazer lägger vi märke till hans ledsna ögon och hans brännskador. Hans resonemang är förståndigt och han talar flytande engelska. Han berättar att han ofta tvingas vara hemma eftersom skolan för flyktingar präglas av kriminalitet. Nazer ler när han förklarar att han lärt sig engelska genom att se på tv, kunskaper som han nu lär ut till sina syskon.

    Med vemod i rösten berättar han om tunga upplevelser under sitt korta liv. Han förklarar att hans pappa vid två tillfällen har kidnappats av islamister och om en dramatisk flykt till Libanon. Sheyno avbryter honom vänligt och ber honom att tillfälligt lämna rummet. Vi blir tysta och avvaktar. Han vädjar om att inte avslöja det som sedan följer.

    Det träffar oss rakt i hjärtat. Vi lovar Sheyno att inte avslöja hans hemlighet, det som han och sonen har fått uppleva.

    Nuri Kino är författare, journalist och grundare av organisationen A Demand For Action som jobbar för skydd av minoriteter i Irak och Syrien.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X