Annons
X
Annons
X

Folkhemmets parti blev ett i mängden

Socialdemokraterna har på några decennier krympt från rörelse till att bli ett parti bland andra. Mona Sahlin sitter kvar för att försöka göra S stort igen – men till och med det klassiska fästet Sundbyberg kan nu färgas blått.

Foto: SCANPIX

Det är måndag vid lunchtid dagen efter valet och Mona Sahlin, hon som nyss lyste av optimism under valspurten, ser sammanbitet bestämd ut när hon tittar in i de smattrande kamerorna. Platsen är partihögkvarteret ”68:an” på Sveavägen. Partiets innersta krets har just avslutat sitt första möte efter valet.

Första beslutet blev att tillsätta en kriskommission med uppdrag att undersöka vad som gått fel och hur det ska bli rätt.

–Vi gjorde ett riktigt dåligt val förra gången och vi lyckades inte ens hämta igen det, utan tappade ännu mer. Det är en lång analys som krävs, säger Mona Sahlin.

Annons
X

–Men det är också en nystart för Socialdemokraterna. Hur vi ska forma vår politik så att vi kan ta tillbaka den ställning som det riktigt stora starka progressiva socialdemokratiska partiet som vi behöver vara. Det arbetet börjar på onsdag.

”Det riktigt stora starka partiet”? Ja, det var en gång en rörelse som var överlägset störst. John Bornemark föddes i den 1951, växte upp i den, levde sitt liv i den.

I sitt allra tidigaste minne plaskade han i den grunda dammen i Marabou-parken, den som chokladfabriken rustat upp så att arbetarkvinnorna skulle ha en egen plats. Där han bodde skvallrade lukten från varje fabriks skorsten om verksamheten: kakao från Marabou, kaffe från Arvid Nordquist några kilometer bort och fränt från Sieverts Kabelverk.

Stäng

CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – veckans bästa journalistik från SvD direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    På arbetsplatserna höll Socialdemokraterna kommunisterna kort – en politisk fajt som fort- satte bland barnen på skol- gårdarna. Till Sundbyberg kom de alla för att tala på första maj: Erlander, Sträng, Palme.

    Det är så John Bornemark minns sin röda bruksort i skuggan av Stockholm – som ett folkhem ständigt under konstruktion.

    –Stämningen var att allt skulle ordna sig. Och jobb fanns det alltid för alla!

    Men ”rörelsen” har bit för bit slutat vara ett unikum i svensk politik. Egen majoritet i riksdagsvalet 1968 blev siffror kring 40 procent på åttiotalet. På 1990-talet med Göran Persson dök de ännu mer. Det gick långsamt, men kanske ändå så snabbt att inte ens partiet självt såg vad som hände? ”Vi har inte nått ut med vår politik”, sade Göran Persson efter valförlusten 2006.

    Nu måste Socialdemokraterna navigera i ett nytt landskap. Om allianssegern i landet blev tydlig så var det inget mot hur blått Stockholms län färgades. Av 26 kommuner är det bara i Söder- tälje och Botkyrka som de rödgröna fått egen majoritet.

    Förlorat riksdagsval, det har Socialdemokraterna visserligen gjort tidigare. Men att förlora två gånger i rad, även det är en helt ny situation.

    Efter katastrofvalet 2006 var oenigheten stor inom partiet om vad som gått fel – även om alla var överens om att det gått käpprätt åt skogen. Partiet tillsatte en haverikommission för att granska vad som gått fel. Man skrev: ”Inte sedan 1914 har en så låg andel av väljarna valt att rösta på Socialdemokraterna i riksdagen.”

    Stockholm skulle vinnas till-baka. Men till huvudstaden och dess kranskommuner flyttar oftare akademiker och regionen har fler tjänstemannajobb än klassiska arbetare – partiets kärnväljare. John Bornemark ser det på gatorna i Sundbyberg:

    –Det är datanissar som flyttar in nu. Grovarbetare finns ju knappt längre, inte som det var förr i alla fall.

    Fast inte heller där är stati- stiken Socialdemokraternas vän längre. Allt färre svenskar är industriarbetare och LO-medlemmar – och av de senare röstar allt färre på partiet.

    En av de unga akademikerna som flyttat till kommunen heter Jonas Nygren. Han kom till Stockholm för ett jobb som pr-konsult och ville först helst bo i innerstan.

    Men om du hänger på Jonas Nygren och ber honom att visa dig sitt Sundbyberg sätter han fart mot arbetarklassikern Marabou-parken. Och han stannar till på Folkets hus – det som invigdes 1903 av Hjalmar Branting. Ty denne Jonas Nygren, 32 år, har de senaste åren varit kommun- styrelsens ordförande och är socialdemokrat ända in i märgen.

    Hans väg till Socialdemokraterna började med försök att rädda en fritidsgård. Idag lockas han av berättelsen om möjligheternas land:

    –Sverige är ett land där Jan Elias-son föddes i en liten lägenhet i Göteborg men kunde bli ord- förande i FN:s generalförsamling. Det är det land som vi vill ha och det är den politiken vi ska driva.

    Sent under valkampanjens sluttamp trodde han på seger. Nu när rösterna räknats är Moderaterna större än S och Sverigedemokraterna vågmästare i kommunen. För Jonas Nygren handlar framtiden om att hans parti måste hitta ”nya spännande idéer” som står på stockholmarnas sida, sluta prata kronor och ören och fastighetsskatt och rut-stopp, och istället prata om vilket samhälle man vill uppnå.

    Alltså inte att blicka bakåt eller lita på LO.

    Men det handlar också om att bryta det som Jonas Nygren kallar en ”nidbild av sossen”:

    –Den bilden säger att moderater är framgångsrika, vi andra är losers. Det är en självbild som inflyttade stockholmare har lätt att ta till sig, tyvärr.

    Han tar exemplet med en stockholmare från landsbygden som åker hem på besök. Inte säger hon där att i Stockholm har hon råd med liten lägenhet istället för stort hus:

    –Nej, då blir det lättare att man svarar att ”vi har låg skatt och hundra friskolor att välja på”. Ett borgerligt ideal alltså.

    John Bornemark, han som lekte i Marabou-parken som liten, blev så småningom lagerarbetare och sedan egenföretagare i bland annat taxibranschen. SSU:are blev han i tonåren. Han ser den ökande medelklassen i Sundbyberg, Stockholm och Sverige som en lite paradoxal effekt av gammal socialdemokratisk politik.

    –Arbetarrörelsens mål var ju att samhället skulle förändras, att barnen till arbetarna skulle få chansen att utbilda sig. Som det så vackert hette, de skulle få göra en klassresa.

    Det samhälle som skapades där arbetare blev tjänstemän blev också ett Sundbyberg där allt fler vill äga bostadsrätt och få mer pengar kvar i plånboken.

    Det var för att bryta den politiska trenden som Socialdemokraterna till slut fattade ett obekvämt beslut. Hösten 2008 blev det nyvalda partiordföranden Mona Sahlin som gillade läget.

    Presskonferensen verkade hastigt hoprafsad. Det var lördag den 4 december 2008 när Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kallade medierna till en källarlokal på Drottning-gatan.

    Från scenen log Mona Sahlin, språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson – och Lars Ohly som dittills ställts utanför samarbetet. ”Detta är historiskt”, sade Mona Sahlin.

    Och visst var det historiskt, det också. Men inte som början på en rekordcomeback. Det rödgröna samarbetet var två saker sam- tidigt.

    Ett försök att vrida makten ur alliansens händer. Men också ett erkännande av det faktum att Socialdemokraterna inte längre kunde ta fajten ensamma.

    Tage Erlander kunde lämna med ett imponerande slutfacit: hälften av svenska folket röstade på hans parti 1968. Olof Palme höll sig oftast strax under 45 procent. Ingvar Carlsson blev den förste i modern tid att dyka under 40 procent. När Göran Persson förlorade valet med ett väljarstöd på 35 procent så tog han konsekvenserna och drog sig tillbaka.

    Ännu ett katastrofval nu: 31 procent. Som Mona Sahlin sade där i kamerablixtarna på 68:an:

    –Vi gjorde ett riktigt dåligt val förra gången och vi lyckades inte ens hämta igen det.

    Åter kommer frågorna om Mona Sahlin måste avgå nu. Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren, med S-märkt partibok, säger att storförlusten egentligen inte har ett dugg med ledarfrågan att göra.

    –Det handlar snarare om socialdemokratins svårighet att ställa om från ett industrisamhälle med full sysselsättning till ett kunskapssamhälle. Ledarskapsfrågan är bara en återspegling av läget inom partiet.

    –Och det är svårt att leda ett parti som bygger på det gamla. Persson försökte, Carlsson försökte, men de lyckades inte vända det, säger Stig-Björn Ljunggren.

    Mona Sahlins besked är tydligt – hon stannar. Nu ska hon jobba, säger hon:

    –Partiledare är man i både med- och motgång.

    Annons
    Annons
    X
    Foto: SCANPIX Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X