X
Annons
X

Bo Lindberg: Folkfostraren som formade den finska självbilden

Som godmodigt nationalmonument har Zacharias Topelius länge undgått den kritiska forskningens granskning. I en idéhistorisk analys kartläggs nu hans nationalistiska tankevärld, där också antisemitismen utgör ett inslag.

Zacharias Topelius (1818–1898) vid skrivbordet.
Zacharias Topelius (1818–1898) vid skrivbordet. Foto: IBL

År 1998 var det 100 år sedan Zacharias Topelius gick ur tiden. I Finland har hans minne firats grundligt under det gångna året, i Sverige har jubileet knappt noterats. Men i Finland är Topelius inte bara författaren till “Fältskärns berättelser" och till “Sampo Lappelill" och andra sagor för barn. Han är också en av de intellektuella som under 1800-talet formade den finska självbilden, en nationsuppfostrare som bidrog till att konstruera en identitet åt det Finland som i tsarernas hägn blev till som nation och stat. Runeberg gjorde samma sak i diktens form, filosofen Johan Vilhelm Snellman gjorde det med hjälp av Hegels filosofi; tillsammans utgjorde de tre en trojka av “statsintellektuella", som Matti Klinge kallar dem, vilka under lojalitet mot den ryska överheten arbetade på att artikulera det finska och ge Finland en plats i nationernas krets. Topelius verkade över ett bredare register än de andra två: som journalist, som skald och författare men också som akademisk föreläsare och högtidstalare. Som poet var han inte på nivå med Runeberg och som tänkare kunde han inte mäta sig med Snellman, men hans genomslag var stort och sträckte sig genom “Boken om vårt land" och “Läsning för barn" djupt ned i folklagren. Som poet var han uppfostrande och idylliserande i en blandning som kan te sig präktig eller rent av kvävande i nutida öron. Men han kunde också vara en elegant och klar programdiktare, samtidigt som en del av idyllerna alltjämt är sugande suggestiva. Några, som “Blommande sköna dalar", har ingått i kulturarvet också på denna sidan Östersjön.

Som godmodigt nationalmonument och som verksam utanför de höglitterära genrerna har Topelius länge undgått den kritiska forskningens granskning; man har skrivit om hans sagoförfattande och om hans liv, men inte mycket mer. Nu har emellertid, som sig bör under ett jubileumsår då man inte bara skall minnas och yvas utan också reflektera och tänka efter, en rejäl idéhistorisk analys av Topelius kommit. Nils Erik Forsgård, ung historiker i Helsingfors, disputerade nyligen på en avhandling med titeln I det femte inseglets tecken. En studie i den åldrande Zacharias Topelius livs- och historiefilosofi (261 s, Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland). Boken är en kartläggning av Topelius tankevärld, som visserligen var brokig – Topelius var ett intellektuellt läskpapper som sög åt sig av alla idéer han mötte – men ändå konsekvent och entydig i linjerna. Det gäller särskilt senare delen av hans liv, som står i centrum för Forsgårds undersökning.

Topelius var, och beskrev sig också själv, som romantisk idealist. Född 1818 var han formad under den idealistiska filosofins era. Som romantiker brukar göra längtade han efter harmoni, helhet och fullkomning och avskydde söndring och splittring; möjligen visade han häri en existentiell intensitet som gick utöver vad den romantiska konventionen bjöd. Till det romantiska hörde också vurmen för det ursprungliga och enkla och okonstlade, för barnet, för känslan, för det enkla folket; han försvarade hävdvunna folkliga psalmtexter mot de lärda språk- och stilväktarnas korrigeringar med motiveringen att de uttryckte en genuin religiös upplevelse. I det romantiska fanns också ett utopiskt stråk. Topelius läste Almqvist i sin ungdom och hade idéer om att spänningarna i samhället skulle kunna utjämnas i den romantiska harmonins och den kristna kärlekens tecken. I en tidig dikt betitlad “Det landet Victoria" beskrev han ett slags kommunistisk idealstat, där det råder idel tro, hopp och kärlek och alla älskar varandra lika mycket utan stöd av vare sig kyrka, dogmer, familj eller lagstiftning. Det utopiska intresset tog sig hos den unge Topelius liberala yttringar; enligt vad han påstår i ett brev långt efteråt sjöng han Marseljäsen revolutionsåret 1848 och hade även planer på att översätta texten till svenska.

Annons
X

Emellertid sjönk de liberala tendenserna i bakgrunden och Topelius upptogs alltmer av den folkuppfostrande rollen. Han såg sig stå i tjänst hos det ideala, som livar, lyfter och höjer människorna. Samtidigt blev nationen det viktigaste begreppet ur den romantiska fataburen. Hans föreställningar om folk och nation var på tidstypiskt vis insvepta i allsköns historiefilosofiska argument om mänsklighetens utveckling mot fullkomning i cykliska skov och spiraliska rörelser, där framsteget inte var entydigt och spikrakt.

Dessa teorier överskuggades emellertid under Topelius sista decennier av en rent kristen historiesyn. Försvaret av den traditionella, av folket omfattade kristna religionen blev med tiden en allt viktigare angelägenhet för Topelius. När det gällde historien, var Topelius synbarligen bergfast övertygad om att den leddes av Gud. Det innebar bland annat att tsar Alexander I – eller kejsaren, som man säger i Finland med en mer uppskattande term än det orientaliskt och despotiskt klingande tsar, som vi brukar använda i Sverige – var en “providentiell" gestalt, genom vars insats Finland på ett lyckligt sätt länkats av från Sverige och fått förutsättningar för en egen utveckling som storfurstendöme inom det ryska riket.

Men viktigare i Topelius historiesyn var det millenaristiska elementet: den gamla tanken att världen befann sig i ett slutskede, att 1000-årsriket var mer eller mindre nära och världens ände därmed inte avlägsen. Hur konkret Topelius tänkte sig denna förändring och när den skulle ske är svårt att få klart besked om. Det råder också oklarhet om stämningsläget bakom Topelius millennarism. Föreställningen om 1000-årsriket innebär i regel ett revolutionärt löfte om en grundläggande förändring av tingens ordning och brukar därmed förknippas med hopp och förtröstan, ibland med tillskott av revolutionär fanatism. Hos Topelius, som ju hade ett utopiskt intellektuellt arv i bagaget sedan ungdomen och därmed kunde tänkas ha varit disponerad för en sådan tolkning, tycks emellertid drivkraften bakom det millenaristiska intresset snarare ha varit den pessimistiska vantrivseln med tendenserna i samtiden.

Ty den åldrande Topelius såg förfall och hot i det mesta av det nya i tiden. Sedan franska revolutionen befann sig världen på det sluttande planet och fallhastigheten tilltog med kvadraten på avståndet, menade han. Topelius blev med åren en fullfjädrad antimodernist. Som den romantiker han var ogillade han 1700-talet, upplysningens århundrade, och det arv det lämnat åt eftervärlden.

Upplysningen var egoistisk, materialistisk och mekanistisk, alltför reflekterande, kritisk och skeptisk. Den var utan gudstro och fosterlandskänsla, kosmopolitisk, kall, utan värme och hjärta. Inkarnationen av upplysningen var Voltaire, vars alltigenom negativistiska och nedrivande kritik av religion och bestående värden Topelius ägnade en slagkraftig idékritisk dikt, “Voltaires hjerta" (1865). Voltaire, heter det där, var blixtrande kvick och fri från varje lojalitet med det som människor håller heligt: Gud, oskuld, dygd och fosterland. Han var förvisso “snillets kung på tankens herrskarstol":

Men tänka stort, är tänka varmt

och högt, ej endast fritt

Hans nej var rikt, hans ja var armt

De kunde vara kvitt

Det adertonde seklets man

Förbytt Sven Dufvas lott

Ett dåligt hjerta hade han

men hufvut, det var godt

Med en elegant turnering ställs här Sven Dufva, den enkla, folkliga och finska trofasthetens sinnebild, mot den cyniske aristokraten Voltaire. Inledningen av strofen erinrar för övrigt om Thorilds sentens att tänka fritt är stort men tänka rätt är större, som på 1890-talet sattes upp på väggen i universitetshuset i Uppsala som konservativ devis och sedan dess varit ett gyckelobjekt för alla radikaler. Topelius hade mycket riktigt förbindelser med den konservativa opinionen i Sverige. Han brevväxlade med Carl Snoilsky och med Herman Sätherberg, en idealistisk idylldiktare i samma stil som han själv, och han oroade sig för att Heidenstam skulle dras med i den “strindbergska malströmmen".

Johan Ludvig Runeberg och Zacharias Topelius, fotograferade 1863. Foto: Svenska litteratursällskapet i Finland

Topelius idéer var inte originella. Han åsikter följde, i synnerhet under den senare hälften av hans liv, den idéhistoriska standarden för konservativ antimodernism under 1800-talet. Han försvarade dödsstraffet med kristna argument om skuld och försoning: dödsstraffet ger brottslingen en möjlighet att sona sin skuld som man inte bör beröva honom genom att låta honom tyna bort i livstids fängelse. Han kritiserade skövlingen av skogar med argument som i dag kunde kallas ekologiska och han oroade sig som så många andra för järnvägarnas samhällsupplösande konsekvenser. Vidare pläderade han för djurskydd med idealistiska och organiska argument, inte nödvändigtvis en konservativ åsikt men i Topelius fall hemmahörande i det mönstret.

Det kommer inte som någon överraskning att han också var antisemit. Topelius antisemitism var grundad i hans kristna grundsyn och historieuppfattning. Judarna har felat genom att förbryta sig mot Kristus. Men de skall inse sitt misstag, täckelset skall falla från deras ögon och de skall återvända till Jerusalem för att omvända sig och erkänna Kristus. I denna omvändelse har judarna alltjämt en världs- och frälsningshistorisk mission att fylla, ty först när de omvänt sig kan den övriga världen bli frälst och Guds rike upprättas på jorden. Denna teoretiska motivering omslöt schabloner om judarna som Topelius delade med alla antisemiter oavsett intellektuell bakgrund: judarna som halsstarriga, ofördragsamma, rotlösa, giriga och schackrande. En del argument mot deras ekonomiska beteende kan påminna om den socialistiska kritiken av kapitalismen. “Jag uppsätter Oliver Cromwell på Englands tron", låter Topelius den rike hovjuden Ruben Zevi säga i romanen “Planeternas skyddslingar" (1889) - det är en analys av det transnationella kapitalets makt över furstar och folk som kan komma ur socialisters mun lika väl som nationalisters.

Hur skall man då hantera detta faktum, att den vänlige “farbror Zach", en den finska nationens lärare och uppfostrare, kan beslås med antisemitiska åsikter? För det första skall det sägas, att antisemitismen inte var någon huvudpunkt i Topelius åskådning utan en ganska vag antipati som låter sig utläsas ur brev, föreläsningar och romaner men aldrig formuleras programmatiskt. Topelius hade för övrigt själv delvis judiskt ursprung och odlade kontakter med judar, till exempel med Albert Bonnier som var hans svenske förläggare. För det andra var antisemitiska åsikter så vanliga i Topelius samtid att det snarast hade varit anmärkningsvärt om han inte i något sammanhang yttrat något i den vägen. Också personer hemmahörande på den radikala sidan kunde torgföra antisemitiska åsikter. Så gjorde exempelvis Bengt Lidforss i Sverige; ja även Strindberg lekte ett slag med den antisemitiska elden. Längre tillbaka i tiden finner vi ironiskt nog att också Voltaire, Topelius hatobjekt, var ihärdig antisemit; för Voltaire representerade judarna i extrem form den ofördragsamhet, ortodoxism och vidskepelse han såg i kristendomen.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Vad som kan sägas om Topelius antisemitism är att den ingår i en ideologisk helhet som under 1900-talet blivit mer komprometterad än de idésammanhang vari man kan placera en Voltaires eller en Lidforss antisemitiska åsikter. Det finns otvivelaktigt en teoretisk likhet mellan Topelius nationalism med dess antisemitiska inslag och nazimen. Men skillnaderna i intention och funktion är så stora, att jämförelsen blir grotesk. Topelius defensiva nationalism, som hade kristna övertoner och fungerade i ett nationellt identitetsprojekt som vi rimligen måste betrakta som både anständigt och vällovligt, var något helt annat än nazismens aggressiva och programmatiskt rasistiska nationalism.

För övrigt är ofta den analys som inskränker sig till det ideologiska ett otillräckligt instrument vid bedömningen av skönlitterära författare. Idéer i sig är inte huvudsaken i författares skrivande, utan byggstenar som används för att uttrycka en livsupplevelse. Idéanalysen är ofta förbisedd och välbehövlig när det gäller skönlitterära författare, men den kan inte bli lika uttömmande som när det gäller politiska teoretiker eller opinionsbildare vilkas omedelbara syfte är att torgföra idéer. Detta sagt inte som kritik av Forsgårds övertygande arbete utan som en varning till dem som till äventyrs vill dra billiga ideologiska poänger på de åsikter som nu uppdagats hos Topelius.

Det finns således ingen anledning att anställa något ideologiskt rättarting med Topelius. Intressantare är att se hur bärande element i Topelius världsbild, och kanske än mer villkoren för hans tänkande, fortsatt att öva sitt inflytande i 1900-talets Finland. Den med Forsgårds term “defensiva nationalism" Topelius stod för har varit Finlands mer eller mindre påtvingade hållning under vårt århundrade. Hans lojalitet mot kejsaren har fortsatt i den strategiska hänsynen till Sovjetunionens intressen som begränsat den utrikespolitiska och även inrikespolitiska rörelsefriheten. Med detta har följt ett mer konservativt kulturklimat, där det givits rum åt idéer om klassharmoni, enighet och folklig seghet och kraft som man i Sverige med dess mildare villkor och blidare historiska öde inte haft behov av.

I dagsläget synes Finland vara på väg att bryta upp från allt detta: finnarna hoppar bock över Sverige in i Europa, anammar euron och uppträder enligt Uffe Elleman-Jensen som “turbo-européer". Stridsflygplan köps från USA och beroendet av Ryssland tycks vara brutet. Topelius är knappast aktuell i dagens Finland i den meningen att han bekräftar nuets tendenser. Men han tillhör det nationella arvet, och arv brukar förr eller senare göra sig gällande. Och de allmänmänskliga teman om identitet och tillhörighet, känsla och harmoni han på sin tids romantiska språk varierade kommer inte att sakna aktualitet som motinstanser och korrektiv i den globaliserade, abstrakt kosmopolitiska värld vi nu är på väg in i.

Annons
X
Annons
X

Zacharias Topelius (1818–1898) vid skrivbordet.

Foto: IBL Bild 1 av 2

Johan Ludvig Runeberg och Zacharias Topelius, fotograferade 1863.

Foto: Svenska litteratursällskapet i Finland Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X