Annons
Recension

Gammeltida och andra tiderFolket lider och Gud grubblar

MYTSKAPARE Kärleksrelationer, barn och vänskaper framstår som nästa outhärdligt sköra hos Olga Tokarczuk. Generationer människor, två världskrig och en lokal version av Förintelsen gör den lilla polska byn till ett prisma för skeendena i Europa under hundra år. Tokarczuk är en enastående berättare, skriver Michel Ekman.

Under strecket
Publicerad

När polskan Olga Tokarczuks andra roman på svenska, Gammeltida och andra tider, nu ges ut kan man bara konstatera att intrycken från den av kritiken bejublade ”Daghus, natthus” bekräftas. Tokarczuk, född 1962, är en enastående berättare, en mytskapare med en överflödande och sinnlig fantasi som förenar stora historiska och existentiella linjer med ett uppmärksamt intresse för enskilda människoöden och platser.
Hennes värld är magisk, en oavbruten, ickehierarkisk kedja av födelse och döende där allt, från svampmycelets hemlighetsfulla rörelser under jorden, över människornas till synes ödesbestämda väg mot lidande och undergång, till Guds grubbel över sin ensamhet i himlen hänger samman på något svårbegripligt sätt. Och där många av hennes huvudpersoner glider ur det dagliga och praktiska livet just i sitt grubbel över dessa dunkla sammanhang.
För att detta skall kunna gestaltas utan
att förlora sig i abstraktion och konstruktion krävs Tokarczuks osvikliga känsla för den plats hon skriver om. Liksom i ”Daghus, natthus” står i ”Gammeltida och andra tider” en liten by på den polska landsbygden i fokus. Men likt ett annat Macondo blir byn Gammeltida ett prisma för skeendena i en hel världsdel. Tokarczuk skriver dess historia från 1800-talets slut, över två världskrig till kommunismens ankomst och moderniseringens rasering av de hävdvunna samhällsstrukturerna. Upprepade gånger går fronten över Gammeltida, på några få sidor beskrivs den lokala Förintelsen på ett fruktansvärt sätt, byn jämnas med marken men reser sig igen.

Annons

Trots att historiens stora och tragiska linjer strukturerar romanen är det inte dem man främst minns. Det är i stället de konkreta beskrivningarna av huvudpersonernas liv, och den handfasta närvaron av jorden, växtligheten, kvarnen, mjölet och allt annat som styr deras existensvillkor. Och som närsomhelst kan växa till mytiska dimensioner, som i historien om hur månen
greps av hat till den gamla Florentynka och gjorde henne till en Jobs like, eller den oförglömligt poetiska prosadikten om hur äppelblommens och päronblommens år avlöser varandra och får återklang i hela naturen.
Ur konkreta livsförhållanden växer också människornas behov av att förstå och ordna sin tillvaro. Tokarczuk har en förkärlek för olika slag av systematiker som blir ett slags dikter i dikten. Det kan vara ett ”Lärorikt spel för en person”, som med sitt löfte om en världsförklaring uppslukar godsägare Popielski och gör honom likgiltig för både familjens och egendomens öden. Men också ett sätt att abstrakt sortera världens mångfald som det som upptar den halvt utvecklingsstörde, halvt helgonlike Izydors liv efter att han svikits av sin barndomsvän och älskade.
Förutom den inkännande skildringen av platsen och dess historia är det romanens rika persongalleri som först drar läsaren till sig. Generationerna avlöser varandra, människorna är ständigt utsatta, på väg mot sin död och utplåning.
Kärleksrelationer, barn, vänskaper framstår som nästa outhärdligt sköra hos Tokarczuk, alla slags hot som övermäktiga.

Annons
Annons
Annons