Annons
X
Annons
X

Martin Gustafsson: Folkbildare sätter krokben för sig själva

FRITÄNKARE? Vi lever i en vetenskapsfientlig tid, menar föreningen Vetenskap och Folkbildning som i en ny samlingsskrift går till angrepp mot bland annat Freud. Men den självbelåtna tonen är kontraproduktiv, och ingenstans diskuteras frågan hur tilltron till vetenskaplig ­expertis går på tvärs mot idealet att tänka själv.

Med anledning av att Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) fyller 25 år har man i år ­givit ut artikelsamlingen
Fakta eller fantasier. Föreställningar i vetenskapens gränstrakter, redigerad av ordföranden själv,
Jesper Jerkert (Leopard, 215 s). De flesta av bokens artiklar har tidigare publicerats i föreningens tidskrift Folkvett, och samlingen ger en representativ bild av föreningens verksamhet och syfte.

I den presentation som ges i boken sägs föreningen vilja ”främja folkbildning om vetenskapens metoder och resultat”. Det är naturligtvis en stor och viktig uppgift, som kan genomföras på olika sätt. Att döma av artiklarna är det en viss del av denna uppgift som särskilt eggar för­eningsmedlemmarnas bildningsiver: att dra en gräns mellan riktig vetenskap och till vetenskap förklädd gallimatias. Med föreningens egna ord handlar det om att ”sprida saklig information om felaktiga ­föreställningar som förekommer i frågor som kan avgöras vetenskapligt. Det handlar ofta om kontroversiella fenomen som astrologi, healing, homeopati, slagrutor, telepati, ufo, och så vidare”.

En del av bidragen är mycket läsvärda. Jag vill särskilt framhålla Bertil Albrektsons synpunkter på den nya bibelöversättningen, samt Jan Dalkvists och Joakim Westerlunds genomgång av striderna kring parapsykologins vetenskaplighet.

Annons
X

Annat gör mig däremot mera betänksam. Slående är hur många av författarna som tror sig arbeta i motvind. Doktorn, docenten eller professorn vill framstå som underdog, kämpande mot vad Jörgen Malmquist beskriver som ”en Zeitgeist av skepsis mot normal vetenskap”. Det är, suckar Dan Larhammar, ”otacksamt att vara ordningsvakt och ogräsbekämpare” – ”Folk och företag går nämligen på vad som helst nuförtiden.” Eller, som det mera storstilat heter i det upprop som låg till grund för föreningens bildande: ”Upplysningsfilosofernas och de stora folkbildarnas verk är inte slutfört. Tvärtom finns det starka tendenser i samhället till vetenskapsfientlighet.”

Vilken är den konkreta empiriska evidensen för denna tes om en vetenskapsfientlig tidsanda? Knappast de undersökningar som gång på gång visar på det stora förtroende folk har för vetenskapsmän och vetenskaplig forskning. Än mindre kan medierna sägas behandla vetenskapen fientligt eller ens skeptiskt. Tvärtom: ingen journalistik är mer hovsam än vetenskapsjournalistiken. Kollegorna i ekonomibilagan framstår vid en jämförelse som ett gäng blodtörstiga Janne Josefssöner.

Visst finns det enstaka forskare som propagerar för slagrutor eller telepati; visst finns det kommunalpolitiker som tycker det verkar ligga något i det här med jordstrålning; och visst finns det en lukrativ business i healing och homeopati. Men det handlar på sin höjd om subkulturer. En Zeitgeist kräver mer än så.

I somliga bidrag är det särskilt tydligt att författaren löper med vinden snarare än mot den. Ett exempel är Billy Larssons uppsats, ”Var Freud vetenskapsman?”. Larsson ägnar sig åt den sedan länge etablerad genre som i USA fått namnet ”Freud bashing”. Han redovisar några av de mest uppmärksammade attackerna på freudiansk psykoanalys. Under 1990-talet intensifierades attackerna, till viss del på grund av publikationen av de för Freud föga smickrande brev han skrev till vännen och kollegan Wilhelm Fliess. Larsson sammanfattar Freudkritiken och drar slutsatsen att ” någon vetenskapsman var han inte. Freuds psykoanalys har därför mer gemensamt med astrologin, med dess löst sammanhängande spekulationer och skenbart stora förklaringsvärde, än med Darwins empiriskt välförankrade teorier.”

Det finns mycket att säga om Larssons argumentation. Jag ska inskränka mig till ett par iakttagelser. För det första bryr han sig inte om att redogöra för de många försöken att från psykoanalytiskt håll besvara angreppen från Freuds sentida kritiker. Han gör sig därmed själv skyldig till den kanske mest allvarliga av de försyndelser han anklagar Freud för: att bortse från data och synpunkter som talar emot den tes han själv vill driva.

För det andra glider Larsson på ett försåtligt sätt mellan att påtala Freuds brister som vetenskapsman, att avvisa Freuds version av psykoanalysen som ovetenskaplig, och att förklara psykoanalysen i sin helhet som pseudovetenskap. Det är värt att notera att det genom vetenskapshistorien har funnits en hel del genier som betett sig oanständigt: stulit idéer, förvanskat resultat, arbetat utifrån bisarra vanföreställningar, halsstarrigt drivit sin linje utan att bry sig om goda motargument. Ändå har deras teorier i flera fall visat sig vara ­vetenskapligt värdefulla eller till och med revolutionerande. Och även om det skulle gå att klart belägga att Freuds olater var såpass långtgående att de omintetgör vetenskapligheten hos själva den teori han byggde, så följer därav inte att all psykoanalytisk teoribildning går samma öde till mötes. Psykoanalysen är ingen monolit, utan en tradition som innehåller en mångfald olika riktningar, varav flera skiljer sig rätt avsevärt från Freuds ursprungliga version.

En av Larssons favoriter bland Freudkritiker är Frank Cioffi – en filosof som, vilket Larsson noterar, hämtar inspiration från Ludwig Wittgensteins kritiska diskussioner av Freud. Wittgenstein hävdade ibland att Freud ägnade sig åt spekulationer snarare än vetenskap. Men han sade också att Freud var ”storartad” – att han vid sidan av William James var den enda verkligt läsvärda psykologen. Man letar förgäves efter ett liknande erkännande hos Larsson. Allt vi får är några avmätta ord om att Freud inte är ”utan sina positiva förtjänster genom att uppmärksamma viktiga mänskliga fenomen”. Det är som om man inte kan vara värd riktig uppskattning om man inte beter sig som en mönstergill, normalvetenskaplig forskare bör bete sig. Jag är benägen att hålla med om att Freud ofta betedde sig högst ­ovetenskapligt, och att hans psykoanalys i en viktig mening inte är vetenskap – men karln var naturligtvis ett geni, och det finns massor att lära sig av hans skrifter.

Maria Hartwig argumenterar i sitt tänkvärda bidrag för att vi går omkring med en massa stereotypa och direkt felaktiga föreställningar om hur folk beter sig när de ljuger – att de flackar med blicken, sitter med benen i kors, håller handen för munnen, ­och så vidare. I själva verket, menar hon, är vår förmåga att avgöra när någon ljuger betydligt sämre än vad vi tror.

Hon redogör för experiment i vilka ett antal personer inför en filmkamera ombeds ljuga eller tala sanning om något. Sedan visas filmen för försökspersoner som har i uppgift att avgöra om människan på filmen ljuger. I genomsnitt gissar de rätt i 60 procent av fallen. ”Det är”, skriver Hartwig, ”långt ifrån imponerande med tanke på att man fattar ett korrekt beslut i fem fall av tio då man singlar slant om saken.”

Det låter i mina öron som en lite underlig slutsats. Skillnaden mellan 50 och 60 procents rätta svar är ju långtifrån försumbar. Själv blev jag överraskad över att vi har en såpass god förmåga att avgöra huruvida människor ljuger när vi får se dem på en inspelad filmsnutt. De flesta av oss har väl sett underhållningsprogram på tv där tittaren ställs inför liknande uppgifter. Var och en som genomlidit ett sådant program inser hur svårt det kan vara att skilja lögnaren från sanningssägaren i denna typ av situation.

Om vi verkligen styrdes av så grovt felaktiga och fördomsfulla idéer om lögnares beteende som Hartwig antyder, så borde vi väl snarast gissa sämre än slantsinglaren i de experiment hon beskriver. Men vi gissar alltså bättre. Vad experimenten i själva verket visar är att vi faktiskt har en förmåga att i det slags artificiella situationer Hartwig beskriver känna igen lögnares beteenden – även om denna förmåga är mycket otillförlitlig.

Det tycks mig för övrigt oklart hur det som testas i sådana experimentsituationer egentligen är relaterat till vår förmåga att i verkliga livet skilja lögn från sanning, till exempel när det handlar om en person vi känner väl och när frågan det gäller är viktig för oss. Att på en film höra en främling tala kring ett ämne som inte intresserar mig är, när allt kommer omkring, något väldigt annorlunda än att, säg, öga mot öga konfrontera min tonårsson med uppgiften att han brukar delta i mobbningen av en klasskamrat.

Här kommer vi in på ett problem som, om man vill kasta ljus över ”vetenskapens metoder och resultat”, är minst lika intressant som att dra gränsen mellan vetenskap och pseudovetenskap, men som över huvud taget inte berörs i någon av antologins uppsatser. Jag tänker på svårigheten att utifrån vetenskapens krav på generalisering och upprepbara experiment under kontrollerbara omständigheter närma sig den mänskliga livsvärldens enskildheter. Vad betyder det i en situation som den jag nyss beskrev att jag känner min son väl? Varpå grundar jag egentligen min övertygelse att han ljuger? Det tycks mig helt rimligt att säga att här finns något som vetenskapliga undersökningar av den typ Hartwig beskriver inte kan komma åt. Att säga så innebär inte att ge uttryck för irrationalism eller mysticism, utan att nyktert invända mot vissa övertolkningar av experimentresultaten.

Föreningen Vetenskap och Folkbildning vill verka i de klassiska upplysningsfilosofernas och stora folkbildarnas anda, och man har en okomplicerad föreställning om vad detta innebär. Det handlar helt enkelt om ett ”engagemang för att försvara vetenskap som väg till kunskap” och en övertygelse om att ”människors motståndskraft mot irrationalismen kan ökas genom kunskap om vetenskapens metoder och resultat”.

Det är givetvis alldeles riktigt att de flesta upplysningsfilosoferna hade just ett sådant engagemang och en sådan övertygelse. Men ändå blir denna föreställning om hur upplysningsprojektet bör implementeras på 2000-talet alltför enkelspårig. Låt mig avsluta med att komplicera bilden en smula.

I den mest klassiska av alla redogörelser för upplysningens väsen säger Kant att upplysning handlar om att ta sig ur den självförvållade omyndighet som består i att man av feghet och slentrianmässighet låter samhälleliga auktoriteter avgöra hur man ska tycka och tänka. Upplysning handlar om att våga tänka själv – att göra bruk av sitt eget förnuft.

De tankar och åsikter som människor på 1700-talet passivt accepterade var prästerskapets och adelsmännens. Dessa tankar och åsikter utmanades på många punkter av den framväxande vetenskapen, och ­således kunde spridningen av kunskap om denna vetenskaps metoder och resultat utan vidare ses som ett led i den befrielse ur omyndighetens bojor som Kant beskriver.

Men idag, efter två århundraden av närmast ofattbara vetenskapliga framsteg, är det inte längre prästernas och adelsmännens idéer som folk tror på – åtminstone inte i stora delar av Europa. Vi har fått en ny auktoritet: den vetenskapliga experten. Min ­poäng är inte att beklaga detta, utan att påpeka att en spänning därmed har uppstått mellan syftet att få folk att tänka själva och viljan att informera dem om vetenskapens metoder och resultat. Ty sådan vetenskapsinformation kommer, tack vare vetenskapernas utveckling och specialisering, att vara något som ytterst få är kapabla att förhålla sig självständiga till. Man har helt enkelt att acceptera det experten säger, i tron på hans auktoritet – men därmed tycks just den strävan efter myndighet som Kant ser som det väsentliga i upplysningen gå förlorad!

Det är anmärkningsvärt att detta (under lång tid flitigt omdiskuterade) problem över huvud taget inte tycks föresväva ­någon enda av bidragsgivarna till denna volym. Inte bara så att man inte talar om det. Det yttrar sig framför allt i en retorisk tondövhet, särskilt i de mer polemiskt upplagda bidragen. Försöken till Voltairesk, raljerande uppkäftighet faller platt till marken. Tonen blir kontraproduktivt självbelåten, ibland rentav nedlåtande. Om det verkligen är folkbildning man vill ägna sig åt, är det förödande. Då krävs att man tänker ­betydligt djupare kring hur villkoren för sådan bildningsverksamhet faktiskt ser ut idag.

Martin Gustafsson
Martin Gustafsson är forskarassistent i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X