Följ exemplet Oxford, England

Hur bör urvalet för antagning till universitet och högskolor göras? Ska grunden utgöras av individens rätt att få en saklig bedömning av sina meriter (processrättvisa) eller av olika gruppers rätt att finnas representerade (distributiv rättvisa)?

Under strecket
Publicerad
Annons

Utgångspunkten för alla antagningssystem bör vara att de ska kunna välja ut de studenter som har de bästa förkunskaperna och det största engagemanget för att kunna fullfölja sina studier. Allt annat är orimligt.
Enligt Högskoleverkets egna siffror, avbryter omkring 20-25 procent av programstudenterna sin utbildning. Avhoppen bland de studenter som läser fristående kurser är ännu fler.
I Oxford redovisas en av världens lägsta avhoppsfrekvenser. Där antas enbart de bästa studenterna i ovan nämnd bemärkelse. Selektionen sker i flera steg med hjälp av betygsurval och muntliga intervjuer.
Efter det inledande betygsurvalet kallas de sökande till intervjuer, vars syfte är att undersöka de sökandes analytiska förmåga. Därmed testas även förmågan att uttrycka sig i tal och skrift.
I Oxford förekommer inga systematiska orättvisor. I Oxford tilllämpas alltså principen om processrättvisa. Enbart på detta sätt kan avhoppen minimeras, genomströmningen öka och en rättvis antagning äga rum.
Oxfordmodellen visar att meriter och färdigheter kan bedömas. Om meriterna inte utgör grunden för antagningen får ekonomiska, sociala och etniska faktorer ökad betydelse.
Det är den distributiva rättvisepolitiken - med kvotering och social ingenjörskonst - som öppnar upp för godtycke och orättvisor vid universitet och högskolor samt bygger in motsättningar mellan olika medborgare i samhället. När ska socialdemokratin vakna?

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons