Annons

FN:s självbild i gungning

Under strecket
Publicerad

GENÈVE Ljusblå FN-flaggor vajade på halv stång vid FN-högkvarteret här i Genève i går. Liksom på taket till FN:s högkommissariat för mänskliga rättigheter - där Sergio Vieira de Mello var chef innan han så dramatiskt rycktes bort i bombattacken mot FN i Bagdad. Prick klockan fyra hölls en tyst minut i det ståtliga FN-huset. Fast skillnaden blev inte så stor jämfört med resten av den dystra dagen. Det var osedvanligt dämpat i FN:s korridorer i går. Ingen kunde undgå att märka att något förfärligt drabbat världsorganisationen. FN är i chock. Anställda går runt med sammanbitna miner efter den värsta attacken någonsin mot en civil FN-byggnad. Kondoleanser strömmar i pappersfloder. Blixtrande fördömanden av attacken haglar från alla håll.

Men bortom sorgen och bedrövelsen finns också något annat. En gnagande känsla av att FN inte alltid är den oantastliga och änglalikt obundna organisation som man vill vara. FN kan inte enbart vara en neutral koloss som delar ut matpaket och mediciner till fattiga och svaga. Det går inte att koppla sig totalt fri från politiska lojaliteter och realiteter och bara räkna proteinkex och tältpinnar. Det inser de som ägnar sig åt viss självrannsakan i dessa svarta dagar. Det torde inte vara en främmande tanke att FN i Irak av vissa kopplas ihop med USA-alliansen - som står för deras säkerhet i landet. Under de tolv sanktionsåren likställde också många irakier FN med USA - och skyllde sitt lidande på båda. Världsorganisationen upplevs inte som neutral av alla, utan som part i konflikten.

Annons
Annons
Annons