Annons
X
Annons
X

FN:s oförmåga drabbar civila

SÄKERHETSRÅDET RISKERAR ATT FÖRLAMAS Säkerhetsrådets medlemmar - särskilt de permanenta - bryter flagrant mot FN-stadgan. Så skedde när USA invaderade Irak och Ryssland Georgien. Erfarenheterna från kriget mot terrorismen förskräcker. Om inte medlemmarna respekterar stadgan vad återstår då av FN-systemet för kollektiv säkerhet, undrar Hans Corell, tidigare rättschef vid FN.

I en artikel på SvD Brännpunkt den 1/12 under rubriken “Stoppa smyganslutningen till Nato” föreslås att en medborgarutredning bör tillsättas med uppgift att kartlägga denna process och dess konsekvenser för vår säkerhet och demokrati. Artikeln har följts av flera inlägg.

Det är viktiga frågor som tas upp i inläggen, och de förtjänar en allsidig belysning. En fråga som ställs är vad vårt närmande till Nato skulle innebära för vår förmåga att stödja FN-operationer i framtiden. Under mina år i FN hade jag särskild anledning att jämföra FN-stadgan och 1949 års Nato-fördrag.

En sådan jämförelse vittnar om att Nato-fördragets parter var helt klara över att det är FN-stadgan som råder. Det följer redan av artikel 103 i FN-stadgan.

Annons
X

Men också Nato-fördraget gör klart att FN-stadgans regler om fredlig lösning av tvister, om förbud att använda våld annat än i självförsvar eller med säkerhetsrådets tillstånd gäller också i Nato-sammanhang. Se särskilt inledningsorden och artiklarna 1, 5, 7 och 12.

FN-stadgan utgår från att det skall finnas stående FN-trupper till organisationens förfogande (artikel 43). Men några avtal om sådana trupper har aldrig ingåtts. Jag tror inte heller att vi får se några sådana avtal, och det finns många goda skäl till detta.

Istället har säkerhetsrådet vänt sig till enskilda medlemsländer med begäran om FN-trupper. Hur sådana trupper skall vara sammansatta måste bestämmas med hänsyn till omständigheterna. Dåvarande generalsekreteraren Boutros Boutros-Ghali kom redan i mitten på 1990-talet fram till att det nog endast var Nato eller USA ensamt som skulle kunna klara operationer som kräver kraftfulla insatser, läs fredsframtvingande operationer.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Samtidigt måste FN:s medlemmar lojalt ställa upp när fredsbevarande insatser behövs. Detta har bland annat lett till att man börjat sätta upp snabbinsatsstyrkor i olika länder. Det är ett självklart intresse att dessa styrkor är väl koordinerade med liknande styrkor i andra länder. Man måste då ha en standard, i Europa kanske Nato-standard.

    Frågan är om detta är en ”smyganslutning
    till Nato” som det påstås i artikeln. Jag kan inte se att så är fallet.

    De situationer där FN tvingas ingripa utgör ett allvarligt hot mot internationell fred och säkerhet. Sverige har som medlem i FN en skyldighet att efter förmåga bidra till operationer sanktionerade av FN.

    Här noterar jag att Anders Ferm och Thage G Peterson i sin artikel (SvD 28/12) inte nämner att operationerna i Kosovo och Afghanistan är grundade på FN-mandat, som alltså gör det helt legitimt för Sverige att delta. Se exempelvis säkerhetsrådets resolution 1833 (2008). Därmed inte sagt att operationerna är problemfria.

    Sverige kan inte heller ansluta sig till internationella traktater av Nato-stadgans natur utan att detta godkänns av riksdagen. För detta krävs en proposition, normalt grundad på en utredning som remissbehandlats. Skulle frågan aktualiseras, lär det alltså vara väl sörjt för att svenska folket och dess företrädare får sätta sig in i frågan innan riksdagen fattar det slutliga beslutet.

    Ett intressant ämne i debatten bör vara om det ligger i svenskt intresse att vara medlem av organisationen med den möjlighet till påverkan som följer med detta, eller om vårt land bör stå utanför.

    Men nu till en betydligt allvarligare sak som är intimt förknippad med relationen mellan FN och Nato, nämligen säkerhetsrådets agerande.

    I flera år har det pågått en debatt om att antalet medlemmar i säkerhetsrådet skall utökas. I september 2008 fattade generalförsamlingen beslut om att förhandlingar om den frågan skall påbörjas i februari 2009.

    Som bekant har säkerhetsrådet nu 15 medlemmar. Frankrike, Kina, Ryssland, Storbritannien och USA är permanenta medlemmar med vetorätt . (Frankrike, Storbritannien och USA är också medlemmar i Nato.) I underlaget för nästa års förhandlingar finner man att olika lösningar har diskuterats. Det lägsta ”budet” verkar vara en ökning till 22 medlemmar, det högsta 26 medlemmar. Vissa av förslagen innebär att fler medlemmar får vetorätt. Här ser jag den verkligt stora faran både för FN och också för Nato. Debatten om säkerhetsrådets sammansättning måste helt enkelt koncentrera sig på en betydligt allvarligare fråga: Hur respekterar säkerhetsrådets medlemmar – och särskilt de permanenta medlemmarna – folkrätten, inte minst FN-stadgan?

    En reform utan att tillräcklig uppmärksamhet ägnas åt denna ”rättsstatsfråga” riskerar leda till att säkerhetsrådet förlamas totalt. Och vad återstår då av systemet för kollektiv säkerhet?

    I ett brev den 10 december 2008 har jag uppmärksammat regeringarna i FN:s medlemsstater på problemet. Vad som måste upphöra är att permanenta medlemmar av rådet ibland flagrant bryter mot FN-stadgan – den stadga vars efterlevnad de är satta att vaka över.

    Så skedde när Irak angreps i mars 2003 och Georgien angreps i augusti 2008. Erfarenheterna från det så kallade ”kriget mot terrorismen” förskräcker.

    I mitt brev finns ett förslag till hur denna fråga kan hanteras i de kommande förhandlingarna. Läsarna är välkomna att ta del av det på min hemsida.

    Jag vet att förslaget inte kommer att uppskattas på alla håll, men jag känner det som min plikt att dra uppmärksamhet till detta hot mot FN-stadgans effektivitet.

    Samtidigt har vi också den nya doktrinen om skyldigheten att skydda (Responsibility to Protect).

    Är det acceptabelt att människor i Gaza, Burma, Darfur, och Zimbabwe får lida därför att någon av de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet har ett underliggande egenintresse att förhindra ett FN-ingripande – ett intresse som inte är direkt relaterat till medlemmens egen säkerhet?

    I dagarna kommer särskilt i förgrunden rådets oförmåga att under många år på ett balanserat och kraftfullt sätt hantera situationen i Mellanöstern.

    I diskussionen om ett svenskt medlemskap i Nato kan denna problematik inte utelämnas. Vad som framför allt skulle vara farligt är om regionala organisationer, till exempel Nato, tar sig friheten att i strid med FN-stadgan (och i detta fall också Nato-stadgan) ägna sig åt militära operationer i lägen där FN:s säkerhetsråd inte kan enas.

    Vi måste koncentrera oss på att övertyga stormakterna om att de måste följa lagen och ta sitt ansvar – och att detta i själva verket ligger i deras eget intresse.

    Hans Corell

    chef för justitiedepartementets grundlagsenhet 1979–1981, rättschef i justitiedepartementet 1981–1984, utrikesdepartementet 1984–1994 och i Förenta Nationerna 1994–2004

    brännpunkt stor nyhetsgrej

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X