X
Annons
X
Recension

Har du hört att Gösta har bitit i gräset? Fnissfest med stort allvar

Pernilla Stalfelts Dödenboken är rolig, saklig och fantasieggande. Detsamma kan sägas om Agneta Ehrensvärds dramatisering för en publik som fyllt 5. Föreställningen Har du hört att Gösta har bitit i gräset? ges i lilla Lejonkulans minimala rum på Dramaten, barnen sitter tätt, nära scenen. Om man händelsevis skulle tro att döden inte är ett lämpligt ämne för barnteater så blir man övertygad om motsatsen. För här är barnpubliken livligt engagerad. Det är helt enkelt högintressant och dödsspännande.
Inga undringar är för små, för stora eller omöjliga. Vart kommer man när man dör? Vad händer på en begravning? Var finns själen? Hur ser Gud ut? Om hon nu finns, vill säga. Vad blir man i nästa liv - inte en pipande varmkorv väl? Och varför måste man egentligen kasta in handduken? Scenen är som en låda där scenografen Bente
Lykke Møller ger plats för överraskningar. Kista för en minibegravning, skelett och spökerier. Och det är högt i tak så att de existentiella funderingarna kan flyga fritt.

Det är en uppsättning som kräver sin skådespelare. När jag såg föreställningen var barnen i salongen oavbrutet på hugget. Frågor, idéer och tankar haglade och David Mjönes i rollen gjorde det enda raka; tog sig tid att lyssna, fånga upp, bekräfta och svara - men utan att föreställningen tappade fokus. Agneta Ehrensvärds regi prickar också in teatrala effekter som hjälper föreställningen att byta riktning och suga nya tag i uppmärksamheten.
David Mjönes är kostymerad som en poetisk clown och blir en färdkamrat som inte drar sig för att skämta om de sälla jaktmarkerna eller mycket konkret spela fram vad som händer mellan döden och begravningskaffet. Och lite Hamlet får man på kuppen, med Yoricks berömda dödskalle, här i pytteformat, vilande bland maskarna i jorden.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X