Annons

Flyktingbarnets inre liv

Under strecket
Publicerad

Maarja Talgre Leos dotter 205 S. ALBERT BONNIERS FÖRLAG. Ca 228:- Maarja Talgres ”Leo - ett estniskt öde” handlar om författarens far, den estniske motståndsmannen, som av sovjetiska KGB-soldater sköts till döds i Tallinn 1944. Det är en på samma gång dokumentariskt och personligt hållen skildring av faderns sorgliga levnadsöde, som uppvisar anmärkningsvärt många likheter med den nymornade republiken Estlands korta levnadslopp mellan två världskrig. Det är en tapper men förtvivlat liten nation som går under i Hitlers och Stalins förödande korseld, och sedan, efter deportationer och fysiljeringar, inlemmas i Sovjetunionens totalitet. Var motståndet därmed förgäves, fosterlandsvännernas offer förspillt? ”Leo - ett estniskt öde” utkom 1990. Då levde Sovjetunionen alltjämt, om än rosslande, på lånad tid, och Talgre avslutar sin bok, försiktigt hoppfull, med att drömmen om frihet och demokrati lever vidare i Estland. I dag, när Talgres andra bok i ämnet, Leos dotter, utkommer, skriver vi 2003 och Sovjetunionen är historia. Estland, liksom de andra baltiska staterna, står på egna ben, och är det något landet omhuldar är det patriotiskt kitt. Vem minns inte segeryran då Estland vann Eurovisionsschlagerfestivalen? Nu har Leo Talgres och Skogsbrödernas fåfänga kamp erhållit ett symbolvärde som stärker den estniska nationaliteten. Detta framgår i ”Leos dotter”, som är mer inriktad på författarens egna upplevelser och minnen, hennes sorgtyngda men stolta estniska arv. En stor del av innehållet i ”Leo - ett estniskt öde” går igen, och trots att böckerna fokuserar olika delar av den berättelse som omfattar Leo Talgre och hans svenskestniska dotter blir det stundtals ändå för mycket av upprepningar och begagnade formuleringar. Det är också svårt att dela författarens enorma fascination för släkten Talgre och hennes estniska ursprung, och fördra den privata adresseringen till personer som säkert kommer att läsa boken och ”förtjänar” att omnämnas och hugfästas, trots att de bara är namn. Imre, Indrek, Tarvo, Kuno, Vello, Kertu, Kirta, Maia etcetera.

Maarja ligger i mammas mage då hennes föräldrar skiljs åt vid den estniska kusten i september 1944. Det är modern och några släktingar som flyr till Sverige, medan fadern stannar kvar, för att kämpa. Maarja växer upp i ett ”fritt och fredligt land” men fruktar hela tiden två ting: att inte passa in, och att Stalin ska röva bort henne. Av förklarliga skäl är det den förstnämnda rädslan som följer henne längst i livet. Därför vill hon hela tiden visa sig duktig i överkant, hon är en flitig student med långa flätor, författaren liknar ofta sig själv vid en solstråle. Hon känner tacksamhet mot det trygga Sverige och längtar efter att vara som alla andra, att inte göra någon besviken. För att komma till rätta med sig själv måste hon sammansmälta sina två identiteter, den estniska och den svenska.

Annons
Annons
Annons