Annons
X
Annons
X
Film
Krönika

Jan Lumholdt: Flykten i fokus på filmfestivalen i Berlin

Filmfestivalen i Berlin 2016
Ur Gianfranco Rosis film ”Fuocoammare”.
Ur Gianfranco Rosis film ”Fuocoammare”. Foto: Samuele Pucillo/Berlinfilmfestival

BERLIN. Medan Cannes och Venedig överlåter åt besökaren att nosa fram eventuella tendenser på programmet är det tradition på Berlins filmfestival att varje upplaga har officiella teman. Några vi minns är det nya Tyskland, det nya Europa, det gamla och nya Afrika, finanskris, fotboll och förälskelser (Alla hjärtans dag infaller mitt i festivalen). I år står migration på agendan. Annat vore fel.

I fredags möttes George Clooney och Angela Merkel och utbytte tankar om pågående läge. Clooney grillades på samma ämne under presskonferensen till bröderna Coens Hollywood-nostalgiska ”Hail Caesar!”, en frågestund som blev en kuriös kulturkrock mellan kulört glamour och akuta dagshändelser.

I lördags visades en högst handgriplig tävlingsfilm i ämnet, italienska ”Fuocoammare”, en skildring av den lilla ön Lampedusa, belägen mellan Sicilien och Tunisien. Bara 2015 kom drygt 100 000 hit under ofta omänskliga villkor. Tusentals har förolyckats på vägen.

Annons
X

Den alltmera uppmärksammade dokumentärfilmaren Gianfranco Rosi, Guldlejonbelönad i Venedig 2013 för ”Sacro GRA”, arbetar distinkt. Han håller själv i sin Arriflex Amira-kamera, låter ljudspåret stå helt utan kommentar och tillbringar gärna månader på platsen och bland människorna han skildrar.

Så även på denna lilla ö med 6 000 innevånare, dit Rosi kom för att göra en kortfilm på tio minuter. Ett knappt års vistelse blev det, och 108 minuter dokumentation av minnesvärd kraft.

”Hjälp oss. Vid Gud!” skriker en röst i en sprakig radiosändare. En italiensk patrullkapten ber om positionsläge. Hans både lugna och goda engelska verkar inte förstås. Desperationen tilltar på andra sidan. Sedan blir allt tyst.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Från en annan radiosändare strömmar italienska godingar – sången ”Fuocoammare”, ”Eld på havet”, är en sådan. En läkare – öns ende – tar ultraljud på en gravid flyktingkvinna. Det ska bli tvillingar försöker han tala om, under krokig men hjärtlig språkförvirring.

    Tolvårige Samuele, som går och blir filmens medelpunkt, är i färd med att tillverka den perfekta slangbellan. Som far och farfar ska han en dag ha havet som livsnäring. Vid spisen lagar farmor fantastisk tomatsås med skaldjur. ”Stackars krakar!” utbrister hon när nyheterna rapporterar nya incidenter.

    Vardag och livsomvälvning blandas. Samuele testar sin slangbella på traktens flora och fauna. Någon kilometer bort tas medfarna migranter omhand av hjälparbetare i overall och munskydd. Många är smått indränkta i diesel. Några som kommit i land i ett stycke spelar boll. Syrien–Sudan är det visst i kväll. En grupp nigerianer redovisar sin resa via sång och deklamation. Det svänger lika mycket som det skakar om.

    ”Fuocoammare” kan vara årets Berlin-upptäckt. Utan pekpinne informerar den, genom humanism blir den till politik, genom tidlöshet aktuell, genom charm och humor både trovärdig och mänsklig.

    Att Samuele Puccilo kan få en björn i silver av en tant som heter Meryl Streep smäller väl inte lika högt som slangbellan. Men näst intill.

    Annons

    Ur Gianfranco Rosis film ”Fuocoammare”.

    Foto: Samuele Pucillo/Berlinfilmfestival Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X