X
Annons
X
Recension

Korparna Flygfärdig romandebutant

Tomas Bannerhed skriver en prosa som är exceptionellt mogen och förmår skildra en fågeldate så att det blir action. Han visar att det finns mer att hämta ur myrar och moar, skriver Elisabeth Hjorth.

Tomas Bannerhed. Foto: Lars Pehrson

Det är främst män som skriver med landsbygden som musa. Så är det också männen som blir kvar i högre grad, när kvinnorna flyttar till stan. Och något måste göras med allt som försvinner, flyr och förändras. Efter Peter Törnqvists wästern och Ola Nilssons country noir debuterar Tomas Bannerhed med romanen ”Korparna”, och han visar att det finns mer att hämta ur myrar och moar. Bokens berättare är Klas, och tiden är som baksidestexten säger ”ett annat sjuttiotal”. Annat än vad då vill jag först fråga, det fanns väl en mängd olika 70-tal, och ännu fler finns lagrade i minnet hos dem som var där. Men efterhand som jag läser framträder verkligen mycket som är annat.

Klas är en tolvårig länk i generationskedjan av småländska småbönder, arvet att förvalta är ett evigt slit med näsan i jorden. Dilemmat för Klas är att han har näsan i luften, bland fåglarna. Han är själv en gökunge som lever av andras arbete. Upplevelsen av skuld, av att inte ha rätt till leken och tiden, bestämmer Klas tillvaro. Det är en kollektiv skada, en skräck att anklagas för dödssynden lättja.

Tomas Bannerhed.

Foto: Lars Pehrson Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X