Annons
X
Annons
X

Flickorna som sviks

Kvinnodagen 2016
Mariet Ghadimi.
Mariet Ghadimi. Foto: Joanna Andreasson

INTERNATIONELLA KVINNODAGEN

”En del kan säga att kvinnan är underordnad mannen eftersom det är en del av vår kultur. Men kulturer förändras ständigt. Jag har två underbara syskondöttrar som båda är femton år gamla eftersom de är tvillingar. Om de hade fötts för hundra år sedan skulle de ha förts bort och blivit dödade. Eftersom man inom igbofolkets kultur ansåg att en tvillingfödsel var ett ont omen för hundra år sedan. Idag är den sedvänjan helt otänkbar för alla som tillhör igbofolket.”

Den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichies ord har nyligen skickats ut till alla elever som går i årskurs 2 på gymnasiet. Och jag tror att budskapet i den lilla skriften ”Alla borde vara feminister” (Albert Bonniers förlag) är avgörande för Sverige att ta till sig precis just nu.

Sverige är summan av sin historia och sin nutid, sina invånare, normer och kultur. Kulturen har förändrats och kommer att fortsätta förändras, genom omvärlden, globaliseringen och invandringen påverkas den, liksom av de vetenskapliga och tekniska framsteg som görs. Det är inget litet ”vi” att baxa, utan kräver av oss ett ständigt pågående samtal om vad vi värderar. Det blir än tydligare i skenet av en gigantisk integrationsutmaning.

Annons
X

– Det räcker inte att få jobb, uppehållstillstånd och att kunna svenska för att integreras. De som kommer hit måste få grundläggande kunskaper om de värderingar som har byggt upp det här samhället. Jämställdheten är något av det jag är mest stolt över i Sverige. Förståelsen för varför vi inte längre bränner människor som har kunskaper om läkande egenskaper hos örter på bål, är jätteviktig. Vi ska känna stolthet över att vara ett av världens mest jämställda länder, och vara öppna inför att de som kommer hit vill bli en del av det. Det är en fruktansvärd diskriminering att ta för givet att de önskar vara kvar i det andra, de som kommer från länder som är mindre jämställda än Sverige.

Mariet Ghadimi finns i Uppsala, i en lokal utan skylt på dörren. Hon är grundare och verksamhetschef för den ideella organisationen TRIS – Tjejers rätt i samhället. Hon är också doktorand på Stockholms universitet på Institutionen för socialt arbete, med en avhandling inriktad på ungdomars syn på sexualitet och oskuldsnorm.

2002 grundade hon TRIS tillsammans med sin syster. Verksamheten består av tre delar; förebyggande insatser mot hedersrelaterat våld och förtryck, akut hjälp till unga kvinnor som lever under hot och förtryck, ”ett inskränkt livsutrymme”, genom att erbjuda skyddat boende, familjehem och jourtelefon, och för det tredje utvecklar de metodstöd för andra.

Stäng

POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Kompisen bortgift vid 15 års ålder

    – Tidigt undrade jag varför jag inte fick göra samma saker som mina kamrater, berättar Mariet. – Jag kände att det var orättvist, och inom mig växte en frustration över hur det såg ut i Sverige. Min kompis giftes bort vid 15 års ålder och ingen reagerade. Jag försökte få vuxna på skolan att se det, men vid den tiden kunde man lagligen bli gift om man var 15 år och ansökte om dispens av kulturella skäl.

    Minnena plågar henne.

    – Det var en tragedi. Jag minns alla kvällar hon grät. Hennes familj tyckte att jag påverkade henne i fel riktning och kapade snabbt umgänget. Hon var ett barn, och hon var livrädd. Vi sågs i skolan sista dagen innan hon skulle åka utomlands. Jag sa ”nu går jag och säger till kuratorn”. Hon bönföll mig att låta bli och kissade på sig av rädsla, det var fruktansvärt. Hon åkte. Det där etsade sig fast. Efter tio år kom hon tillbaka, med två barn. Hon lever här i stan, och är fortfarande rädd. Jag försökte ta kontakt med henne när jag hörde att hon var tillbaka, men hon sa: ”Blanda dig inte i det här. Du måste hålla avstånd från mig. Det här är mitt val.”

    Ronja Rövardotter öppnade ögonen

    Alla rum på TRIS kontor är uppkallade efter offer för hedersförtryck. Vi sitter i Fadimerummet, där ett fotografi på Fadime Sahindal sitter uppe. 26-åringen som sköts två gånger i huvudet av sin far 2002, eftersom han ansåg att Fadimes beteende hade vanhedrat familjen. I en hylla ligger en stor trave böcker vars gröna bokrygg är kärt välbekant.

    – Jag började läsa tidigt, mycket Astrid Lindgren. När jag var 9 eller 10 år läste jag Ronja Rövardotter, som öppnade ögonen på mig på ett sätt jag inte trodde var möjligt. När jag var tonåring återvände jag till Ronja.

    Då hade Mariet förälskat sig och upplevde kraften i den första kärleken. Motståndet från familjen var kännbart.

    – Jag letade information och fakta, och sökte i skönlitteraturens värld efter dem som gjorde andra val. Jag förstod att det jag var med om inte var okej. Jag bestämde mig för att jag skulle få betyg som gjorde att jag blev fri att välja det universitet jag ville ha.

    Mariet valde medvetet en kurs som inte gavs vid universitetet i Uppsala. Hon drar lite på munnen.

    – Jag ville inte bli socionom, men jag ville härifrån. Jag åkte, helt enkelt. Jag hade börjat jobba tidigt i familjens företag, lärt mig att ta ansvar, så den biten hade jag fått, ekonomi och hushåll. Men ensamheten var svår, och jag valde återvända från Göteborg efter två år. Jag sade till familjen att ”jag kommer tillbaka, men jag kommer inte tillbaka hem till er”. Vid det laget hade de börjat landa i att de inte kunde bestämma över mig. De kunde ju också se att jag skötte allt annat, att jag ordnade min utbildning, vilket jag tror gav dem någon slags stolthet.

    Hon använde sin vunna självständighet till försäkra sig om att systrarna inte heller skulle behöva leva under hederskulturens villkor. Det låter som något av en solskenshistoria, men Mariet kämpar med tårarna. Priset var högt för hennes och systrarnas frigörelse.

    – Jag gjorde revolt på bekostnad av tiden jag kunde ha varit ungdom. Den tiden som andra ungdomar lägger ner under gymnasieåren på att bygga en plattform för sin identitet, utvecklas, kanske resa – de självklarheterna får ungdomarna i hederskulturen slåss för att sätta; att få lov att gå på gymnasiet, att få gå på fest ibland, fika på stan, handla sitt eget mensskydd. Det gäller stora och små saker. Ibland tror man att hederskultur enbart handlar om fysiskt våld men de här vardagskränkningarna är en viktig del.

    Det är inga monster hon beskriver, föräldrarna, utan bärare av en annan kultur, vars yttringar inte är förenliga med svenska normer. Föräldrarna var övre medelklass i Teherans metropol som tvingades flytta till vad de betraktade som en by. Fadern som var utbildad planarkitekt fick inte jobb som motsvarade hans utbildning, utan fick städa på förskolor. De har precis som Mariet genomgått en process, men de delar inte bilden av det som varit.

    – Inte ens mina egna föräldrar kan se det. Jag förväntar mig inte en ursäkt, men saknar förståelsen. ”Överdriver du inte nu?” kan de säga. ”Allt var så nytt, vi hade lämnat allting.” Mina föräldrar tvingades till integration, på grund av det jag gjorde. De förändrades, men de hade nog förändrats mer om de hade fått det jag önskar att vi ger de föräldrar som kommer hit nu.

    Har inte reflekterat över att de är en egen person

    TRIS ägnar mycket tid åt att arbeta gentemot myndigheter. En del av dem har nått insikt om att de behöver hjälp. Arbetsförmedlingen i Uppsala har sedan en tid ett samarbete med TRIS.

    – Just nu finns inte kompetens om hur man ska möta kvinnor från länder där de är mycket mindre jämställda, där kvinnan inte ens har rätten att ta ett arbete. Så kommer de hit, och förväntas ta hand om sin egen utveckling, förstå vad de är bra på, identifiera sina förmågor, kvaliteter, och ha en bild av vilka drömmar och önskningar de har.

    Mariet berättar hur de ställer de frågor ingen tidigare har ställt de kvinnor som får hjälp med skyddade boställen.

    – Det blir mycket känslor. Jag? Kvinnan har ofta inte reflekterat över att hon är en enskild individ. Här i Sverige har hon inte bara rätten till självvalda val, utan är jämställd mannen även juridiskt. Den kunskapen finns inte hos många kvinnor. Och då blir knappandet på en CV på Infoteken meningslös användning av tid, för du möter inte individen där denne är, och får inte till den utvecklingskedja du vill åstadkomma. Innan man går in i traditionella insatser som leder till arbete eller studier, så måste de här kvinnorna få landa i att de är en egen person.

    Mariet Ghadimi lyfter också fram frågan om ofrivilligt mödraskap. Blir man bortgift, så förväntas man producera barn snabbt.

    – Det förekommer inte sällan våldtäkt inom äktenskapet, och flickan blir gravid mot sin vilja. Men ingen pratar med dem inom mödravården. En mor förväntas vilja ha sitt barn. Ja, ibland ställs frågan om det förekommer våld i relationen. Men de här flickorna och kvinnorna kommer aldrig ensamma. Och de kommer inte att öppna sig när släktingen sitter med i samma rum.

    Det räcker inte att eliten förstår

    Mariet får frågan om vad som har blivit bättre och sämre sedan 2002. Hon funderar, ropar på en kollega för att stämma av sin bild.

    – Sämre, nja, det är snarare så att det har varit lika illa hela tiden. Ibland ringer journalister som vill ha nyheter, men det är ju samma mönster som upprepar sig. Barn som förs bort under skolloven, exempelvis. Det finns också extra sårbara grupper inom gruppen, med exempelvis kognitiva eller fysiska funktionshinder. Där utnyttjas både killar och tjejer.

    En del har dock hänt sedan 2002. Mariet är mycket positiv till det arbete som sker av Länsstyrelsen Östergötland och utvecklingsledaren Juno Blom. De har sedan drygt tio år tillbaka haft det nationella uppdraget att motverka hedersrelaterat våld och förtryck, tvångsgifte av barn och unga samt könsstympning.

    – Det är ett bra och tydligt uppdrag, och de gör ett jättejobb. De samlar spetskompetens och har dessutom uppdraget, mandat och resurser att se till att det når ut. Det finns inget värde i att det sitter en elit och förstår, om inte de som möter barnen har kunskapen och vet vad de ska göra, säger Mariet. – Vi kan omöjligen omhänderta alla dessa barn, därför måste det satsas mer på det förebyggande arbetet, innan brotten sker.

    Men det är en lång väg. Mariet och hennes kollegor har återkommande kontakt med socialtjänsten, och deras erfarenhet är att det alltjämt görs skillnad på Lisa och Leila.

    – Jag ser det hända varje dag. Den myndighet som har ansvar för att skydda barnen, diskriminerar istället av hänvisning till kultur och religion.

    ”Vi behöver utreda din inställning kring oro”

    För att exemplifiera visar Mariet mig en mailkonversation (anonymiserad) mellan en flicka, Tris och socialhandläggaren. Flickan har under flera år utsatts för psykisk och fysisk misshandel av föräldrarna och riskerar nu att bli bortgift. Det är hårresande.

    Svaret från handläggaren: ”Socialtjänsten har i samråd med din vårdnadshavare beslutat om ett nätverksmöte. På samma sätt som vi behöver utreda din inställning kring oro vad gäller bortgifte behöver vårdnadshavares inställning tydliggöras. Utifrån att det är så många som är delaktiga i din situation framkom det i dialog med din vårdnadshavare att det vore bra att samla samtliga vuxna för att prata om oron och den gemensamma bilden av situationen.”

    Dessa uttalanden från socialtjänsthandläggaren är enligt Mariet inte alls ovanliga; i majoriteten av fallen förespråkar socialtjänsten ett samarbete mellan barnet och vårdnadshavaren – oavsett vad oron handlar om.

    Mariet är synbart upprörd.

    – Jag är en positiv person, men när något sådant här dimper ner… Blicken mörknar.
    – Nätverksmöten får inte ske i sådana här sammanhang. Nätverksmöten hålls utifrån tanken att alla närvarande i grunden har en intention att hjälpa barnet. Att barnets bästa står i fokus. Det är naivt att tro att det är så i de här fallen. Släkten kommer till mötet med intresset att bevara familjens heder och anseende. Att det ens blivit känt för myndigheter är en stor kränkning. Även om det sitter flera andra med på mötet så är barnen alltid rädda, för det finns en eller två i släkten som bestämmer, och som ser till att någon närvarande bevakar deras intressen. Det kan vara äldre kvinnliga släktingar som själva lever under hot och behöver skydd. Bröder som om de skulle gå i försvar för systern, blir uteslutna ur familjen. För att kunna se de här nyanserna, kan man inte ha svenska glasögon på sig.

    Hon är också förtvivlad över att vissa svenska kommuner alltjämt bedömer att det är ”för barnets bästa” att placera barn som är 16–17 år tillsammans med sina vuxna äkta män. Ibland skiljer sig bedömningen åt mellan olika handläggare i samma kommun.

    – Bedömningen ”det är för barnet bästa att få vara kvar med den person som den känner trygghet med”, tar inte på något sätt hänsyn till barnperspektivet. Vi har ett ansvar att inte stanna vid barnets bedömning av vad som är trygghet, utan se längre. Om en 16- eller 17-årig flicka får fortsätta vara barn i ett eller två år till, kan hon få möjlighet att landa i ett eget beslut om att stanna i äktenskapet eller inte. Ibland blir jag rädd för att vi inte vågar stå bakom dem som har minst handlingsutrymme. Sverige har kunskap och kapacitet. Vi har skrivit under Barnkonventionen. Vi kan bättre än att barn kommer hit som gifta, placeras ihop med sina vuxna män. Vi har en lagstiftning, ja – den har kryphål, men vi kan välja att använda den.

    Mariet betonar att man måste förstå det kulturspecifika. Hon vädjar till politikerna att, som hon säger ”vara tydlig med vad man tycker, och landa i den forskning som finns”. Hon vill att de som är verksamma där det här förekommer får utrymme och tolkningsföreträde. ”Den vita feminismen måste ta in de här kvinnorna.”

    – Om man vill ta bort kultur från våld, kommer man inte att se vad det är som sker och vad som är problemet. Det finns de som vill göra detta till en fråga om mäns våld mot kvinnor. Men då sviker man de här kvinnorna. De utsätts inte för våld i självvalda relationer i vuxen ålder. De utsätts för förtryck och barnmisshandel i icke självvalda relationer.

    Snart kommer kvinnorna

    Mariet understryker utmaningen framöver.

    – En del av de som kommer hit har trauman i bagaget. FN:s flyktingorgan har visat vad som händer kvinnor under flykt; de kan bli offer för sexuellt våld, och därför måste vi ha en bättre beredskap än vad vi har idag. Det har dessutom kommit in många män. Det säger mig en sak: snart kommer kvinnorna. Familjerna kommer efter. Vad händer då? Har kommunerna beredskap för att hjälpa de här kvinnorna?

    – Man behöver inte vara statistiker för att inse att det här kommer att bli ett enormt arbete, när vi nu får hit väldigt många människor från länder där det här sättet att se på kvinnor är vanligt förekommande. Det betyder inte att alla har den här synen men en stor del har det, och det måste vi våga se. Det minsta vi kan göra är att informera om att det sättet att se på kvinnor inte är acceptabelt här, och att den som vill förverkliga detta synsätt genom tvångsäktenskap, barnäktenskap, barnaga och könsstympningar, för att nämna några uttryck, kommer att betraktas som brottslig och handlingarna kommer att behandlas som lagbrott.

    Respektens gräns går vid andras rätt

    Det är inte bara flickor och kvinnor som blir offer för hederskulturer. Både pojkar och män tvingas leva med begränsningar.

    – Könsintegration är norm i Sverige. Frågan är: Vad händer med barn som hamnar i den sortens utanförskap som innebär att man inte kan upprätthålla vänskap med en person av ett annat kön? Skolan måste börja förstå det här och se hur både pojkar och flickor tvingas bära den här kulturen.

    – Vi måste ha en tro på förändringspotentialen i kulturer, men det visar vi ju inte när vi tassar kring detta. Det är absurt att tro att kulturer är statiska och oföränderliga. Tvärtom finns stor potential till förändring när människor som flyr från krig och elände vill skapa något bättre för sina barn. Man ska ta kraften när den kommer och göra något bra av den. Visst ska man visa respekt för andra kulturer och traditioner, men gränsen går när du kränker någon annan människas rätt. Det finns inga skäl att ha respekt för det. Eller ännu värre, acceptans, som det nu är.

    Finns det några goda exempel, undrar jag. Där man har kommit längre än i Sverige? Mariet funderar lite.

    – Jag tycker att man gör bra saker i Norge. De har en tydlig lagstiftning och har vågat omsätta den i praktik – och då blir lagen blivit normerande. Det är i alla fall den känsla jag får när jag läser forskningen från Norge. De gör också en rejäl satsning på att faktiskt ge dem som kommer in i landet en god medborgarkunskap.

    Jag återvänder till Chimamanda Ngozi Adichie: ”Kulturer skapar inte människor. Människor skapar kulturer. Om det är sant att vår kultur inte erkänner kvinnan som en fullvärdig människa så kan och måste vi ändra på vår kultur”. Vår uppgift nu, bland många andra, är att stå upp för och försvara den svenska kulturen i vilken kvinnan erkänns som fullvärdig människa, och är mannen jämbördig. Där har vårt ansvar brustit, enligt Mariet Ghadimi.

    – Vi ska aldrig frånta någon individ ansvaret för dennes egen integration, men vi har ansvar för att se till att de vet vad de har kommit till. Vi gör ingen tjänst genom att gå på tå runt frågor vi tycker är obehagliga och svåra. När vi i mittfåran gör det, ger vi frågan till extremisterna, både dem till höger och vänster.

    Tjejers rätt i samhället tris.se
    Annons

    Mariet Ghadimi.

    Foto: Joanna Andreasson Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X