Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Duktiga flickors revansch Flicka, var duktig – och stolt!

Birgitta Ohlsson hyllar utifrån sin självbiografi den befriande drivkraft och energi som finns i viljan till att vara duktig. Det är smart och peppande, men också på gränsen till floskulöst, tycker Lina Kalmteg.

Bokvåren 2017
Birgitta Ohlsson kunde läsa redan när hon började första klass.
Birgitta Ohlsson kunde läsa redan när hon började första klass. Foto: Forum

Duktiga flickors revansch

Författare
Genre
Sakprosa
Förlag
Forum
ISBN
9789137146577

222 sidor

”Vilken nytta kan hon ha av den”? Jag skriver det i marginalen. Funderar på hur en bok av en omstridd, liberal riksdagsledamot och tidigare EU-minister kan tänkas landa inför den stundande valrörelsen. Sedan klottrar jag i stället utropstecken på var och varannan sida, ”Identifikation!”.

Vi är säkert många som känner igen oss i Birgitta Ohlssons berättelse om sin uppväxt. Som att hon fick lida av att hon kunde läsa redan när hon började skolan och fick höra att hon var en plugghäst för att hon läste på inför proven, att hon var för duktig. Det är dessa duktiga flickor Birgitta Ohlsson vill ge upprättelse och uppvärdera för ett mer jämställt samhälle: ”Låt den kvinnliga bokmalen, plugghästflickan och den högpresterande supernördtjejen bli en hjältinna för bägge könen.” Själv har hon gått från att vara en timid ”kuddflicka”, som lärare använde för att lugna ned klassens stökiga killar, till att våga stå upp i frågor och till och med gå emot det egna partiets linje, som när det gällde FRA-lagen eller asylpolitiken.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    I början av 00-talet kom flera böcker med titlar som ”Diagnos duktig” och ”Så ung? Och så duktig!” De var väckarklockor, för att duktiga flickor inte skulle stressa sönder sig, men uttrycket kom att missbrukas. Hårddraget kan man säga att vi fick inse att det var ett ok att vara duktig och kvinna. Helst ska man släppa allt och ägna dagarna åt att yoga. Något som Birgitta Ohlsson påpekar är ekonomiskt orealistiskt för de flesta.

    Annons
    X

    För ett par år sedan vände författaren Therese Bohman upp och ned på begreppet och menade att duktigheten i stället för en börda kan vara ett vapen. ”För vad alla de skribenter och tyckare som är så ivriga att få flickor att sluta vara duktiga fullständigt missar, är att duktigheten kan vara ett medvetet beslut”, skrev hon i en uppmärksammad artikel i Expressen, och betonade duktighetens betydelse för att göra en klassresa.

    Det är i liknande resonemang, om hur duktig flicka-begreppet använts för att förminska och beröva kvinnor makt som Birgitta Ohlsson tar avstamp. Hon återkommer ofta till den lätt hånfulla benämningen ”prestationsprinsessor”. För det är kvinnor det här handlar om. Har någon hört ordet ”prestationsprins?” undrar hon retoriskt.

    Birgitta Ohlsson står på barrikaderna och skriver – i ett slags memoarform, sylvasst och med hetta – och belägger med statistik hur det ser ut mellan könen på utbildningarna, i arbetslivet och i hemmet och bland kvinnor med utländsk bakgrund. Det är smart och tankeväckande. Men efter att ha beskrivit en patriarkal världsbild som nog feminister från olika riktningar kan skriva under på tar den liberala politikern snart allt större plats. Allt oftare använder Birgitta Ohlsson uttryck som ”För mig som liberal...”. Hon kommer fram till att vänsterns och socialismens feminism inte klarar av duktiga flickor för att den sätter klass före kön. Varför ska vi vänta in alla andra medsystrar? undrar hon. Inte heller ”de konservativa” kan hantera duktiga flickor. Men vad tycker liberalerna? Hon hymlar inte med det motstånd hon har mött inom det egna partiet. Som när en överordnad, en icke namngiven ”småpåve”, kallade henne till sitt kontor för ett ”upptuktningssamtal”. Hon slår ändå fast att liberalismen är bäst. Den ser individen och möjliggör för enskilda duktiga flickor att komma fram.

    Att ”Duktiga flickors revansch” har en liberal utgångspunkt är självklart. Men det blir luddigt vad det är för slags bok. Själv kallar Birgitta Ohlsson det en ledarskaps- och debattbok. Bitvis liknar den en självhjälpsbok med ”Duktiga flickans 10 budord” och uppmaningar som ”Vill du så kan du!”. Det är peppande, fast på gränsen till floskelfyllt.

    Att hon själv klarar det är uppenbart, riktigt hur det går till är mer oklart. Ofta, som efter en stresskollaps 2006, handlar det mest om att hon bestämmer sig för saker, som att inte vara ”dumsnäll”. Lite väl enkelt.

    Samtidigt känns något lite obekvämt. Birgitta Ohlsson kan förstås inte ge upprättelse åt alla på en gång. Men vad är de flickor som inte är ”duktiga”? Dåliga? Slöa? De som, liksom många duktiga flickor, lider av dålig självkänsla, men inte har duktighetsdrivkraften. De som aldrig har vågat närma sig ens tanken på att spräcka några glastak. ”Vill du så kan du!” funkar inte för alla. Alla kommer inte med. Kanske skulle Birgitta Ohlsson bemöta det med att man inte ska tänka så mycket på gruppen. Kanske bär jag på en utopisk önskan om att det kritiska världsläget ska resultera i en mer enad feminism, för alla kvinnor.

    Trots att hon håller en tydlig liberal linje har Birgitta Ohlsson en förmåga att få beundrare i andra läger, det gäller nog även den här boken. Den är så nödvändig just nu att jag egentligen vill bortse från fluffiga floskler och bara omfamna initiativet. Jag vet flera kvinnor som redan – oavsett partisympatier och fyllda av generationers ilska – har satt upp Birgitta Ohlssons budord, om att säga ja till makt och att sluta ”curla karlarna”, över sina skrivbord. Självklarheter kan tyckas, men boken kommer ju ett år när en man som skryter med att han tafsar på kvinnor tillträtt som president i USA. Birgitta Ohlsson beskriver det som att det för miljoner duktiga flickor världen över känns som att kastas tillbaka till barndomens skolgårdar, ”där vi hånats som plugghästar medan mobbaren triumferat”.

    Det är värt applåder att hon än en gång sticker ut hakan. ”Duktiga flickors revansch” är dessutom fylld med stoff som förhoppningsvis kan väcka liv i jämställdhetsfrågor inför nästa års svenska riksdagsval.

    Annons

    Birgitta Ohlsson kunde läsa redan när hon började första klass.

    Foto: Forum Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X