Annons

Tove Lifvendahl:Flera aspekter på frågan om böneutrop

Foto: Muhammed Furqan
Under strecket
Publicerad

Frågan om mångkulturens uttryck fortsätter att utmana i Sverige, så snart vi går utanför kostcirkeln. En fråga som just nu skapar bryderi är huruvida muslimska böneutrop ska medges eller ej. Det förekommer dock redan. Islamiska kulturföreningen skickade i januari 2012 in ett medborgarförslag till Botkyrka kommun om att få avge böneutrop från minareten vid moskén i Fittja. Efter ett år av övervägande skickade kommunen frågan vidare till Stockholmspolisen, som beviljade utrop en gång varje fredag, i tre till fem minuter.

Nu behandlas en ansökan hos polisen i Växjö, inlämnad av Stiftelsen Växjö muslimer, som anhåller om tillstånd för att göra två utrop på tre minuter varje fredag (Smålandsposten 13/2-18). Många har sedan tidigare lagt sin röst i frågan.

Redan 2012 skrev Aftonbladets Anders Lindberg, numera politisk chefredaktör, att ”frågan om böneutrop från moskéer är kontroversiell beror inte på miljöbalkens regler om buller utan på islamofobi.” (28/9-12) Det tycker jag nog är att göra det lite väl enkelt för sig. Visst finns islamofober, och de är motståndare till alla muslimska uttryck. Men frågan om böneutrop finns det flera aspekter på, som förtjänar diskussion.

Annons
Annons

Det första är religionsfriheten, som innefattar rätten att tro på olika gudomar, tvivla eller inte tro alls. Den rätten omfattar även muslimer. Och om en central del i muslimens tro är böneutrop finns därmed ett starkt argument för att respektera och försöka möjliggöra traditionen. Men så uppstår i direkt anslutning till detta frågan om när den enes frihet inskränker på den andres. ”Ingen ska bli tvingad att lyssna på en trosbekännelse han inte tror på”, skriver Tomas Samuel (22/2–18). (Han växte för övrigt upp i en strikt religiös salafistisk familj i Egypten och började redan som nioåring leda bönen. I Sverige har han konverterat, och är verksam inom Frälsningsarmén.)

Det är ett argument att också pröva. Hur påverkar böneutropen dem som inte bekänner sig till islam? ”Låt oss vara ärliga”, skriver Lindberg ”de som nu på olika formella, och andra, grunder motsätter sig att tillåta böneutrop från moskéer skulle aldrig göra samma sak om det var fråga om en kyrka.” Ärligt, det skulle jag faktiskt, trots att jag är medlem av det kristna samfundet. Både klockringning och böneutrop manar till handling, men skillnaden är att det sistnämnda är en utsagd bön. Jag skulle inte vilja höra den kristna trosbekännelsen ropas ut från kyrktornen. Men mina egna preferenser är förstås sekundära; så länge jag håller hårt i mina principer finns det mycket i samhället jag ogillar, men ändå inte vill förbjuda i lag.

Så har vi aspekten på villkoren för det offentliga rummet, där ljudet är en dimension av flera. En och annan störs kanske av klockringning, liksom glassbilar. Konserter och andra tillfälliga inslag kan skapa debatter, liksom frågan om arkitektur (där svängrummet ständigt diskuteras), reklamtavlor, nedskräpning och tiggeri. Det sistnämnda ett annat exempel på där olika målkonflikter burdust ger sig till känna.

Annons
Annons

Tomas Samuel beskriver både innebörden av och formerna för böneutropen. Och då väcks ytterligare en fråga, nämligen hur väl de korresponderar med den svenska jämställdheten: ”Böneutropet ska utföras av en man som har vacker röst. Kvinnor är inte tillåtna att höja sina röster eftersom en kvinnas röst skulle kunna innebära en frestelse för män (A’’oura på arabiska).” Nej, kvinnorna skall tiga i församlingen, liksom det står i Första Korintierbrevet och som bekant har legat till grund för tvister om kvinnliga präster i den kristna kyrkan.

Tanken glider över till statsministern, som efter debaclet med Miljöpartiets företrädare Yasri Khan, lät förkunna under frågestund i riksdagen (21/4-16): ”I Sverige hälsar man på varandra. Man tar både kvinnor och män i handen”. Jag tror förstås inte att Stefan Löfven någonsin tänkte stadfästa sin hälsningsritual i lag, men det går tämligen enkelt att se hur böneutropen, utformade för att inte utsätta män för potentiellt frestande kvinnor, inte riktigt lirar med den feministiska regeringens (eller för den del en liberal motsvarighets) strävan.

Socialdemokraterna gjorde förbud mot sexistisk reklam till vallöfte 2014, men en sådan lagstiftning riskerar att strida både mot grundlagar om yttrandefrihet och tryckfrihet. Branschen tar därför eget ansvar. Reklam kan i dagsläget anmälas, prövas och fällas hos reklamombudsmannen och reklamombudsmannens opinionsnämnd.

I frågan om böneutrop är det nog emellertid staten, vilket statsvetaren Katarina Barrling är inne på (SvD 22/2-18), som utgör aktuell bransch. Och det är nog önskvärt att hitta ett svenskt lagom som hedrar religionsfriheten både för troende och icketroende, utan att gröpa ur våra grundlagar. Där går det att förena sig med både Barrling och Lindberg som i alla fall tycks förenas i synen på att sådana viktiga frågor inte bör överlämnas till kommunala tjänstemän, utan i lika hög grad som andra tunga kulturmiljöfrågor, tas ansvar för av staten.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons