Annons

Hans-Roland Johnsson:Flaubert försökte skriva om ingenting

De bästa skönlitterära verken är de som mest saknar innehåll. Så resonerade Gustave Flaubert när han skrev romanen ”Madame Bovary” där han medvetet satte stilistiken främst. I en ny biografi ges en detaljerad presentation av författaren som såg skrivandet som ett katharsisarbete för att stå ut i en avskyvärd tillvaro.

Under strecket
Publicerad

Gustave Flaubert (1821–1880).

Bild 1 av 1

Gustave Flaubert (1821–1880).

Bild 1 av 1
Gustave Flaubert (1821–1880).
Gustave Flaubert (1821–1880).

I den moderna romanens historia intar Gustave Flaubert en framträdande plats. Vid sidan av verk som ”Don Quijote”, ”Brott och straff” och ”Ulysses” räknas ”Madame Bovary” som en viktig milstolpe. Bland fransk litteratur är det nog endast Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” som kan konkurrera med Flauberts debutroman från 1857. Författarens konsekvent genomförda berättarteknik och den objektivt hållna psykologiska skildringen av Emma Bovary och hennes misslyckade försök att undfly äktenskapets tristess har blivit stilbildande. De romaner som Flaubert skrev efter ”Madame Bovary” har dock inte vunnit samma popularitet trots att de konstnärligt inte står debutromanen långt efter.

Flaubert har inte överraskande varit föremål för flera omfattande biografier och studier. Vid sidan av de rent biografiska verken förtjänar Jean-Paul Sartres monumentala men ofullbordade ”L”Idiot de la famille” ett särskilt omnämnande. Frederick Brown, som för ett par år sedan skrev en intressant och i internationell
press uppmärksammad biografi om Émile Zola, har nyligen återkommit med en ny stor bok i ämnet: Flaubert: A Biography (Little, Brown and Company, 625 s).

Annons
Annons

Biografier som ogenerat pendlar mellan författarens liv och dennes litterära skapelser och hämtar ”dold” information om författaren i verken har ofta med rätta kritiserats för att leverera lättköpta paralleller och påklistrade tolkningar. En sådan framställning har emellertid i regel en styrande vision och ett engagemang som, på gott och ont, skapar ett sammanhang av det biografiska materialet. Browns huvudsakliga ambition däremot är att ge en detaljerad biografisk presentation och en bred allmänhistorisk bakgrundsbeskrivning. Hans biografi om Flaubert innehåller därför långa och omständliga utvikningar om exempelvis Pariskommunen, juridikstudiernas anseende i det franska samhället på Flauberts tid, kurorten Vichys historia, Mathilde Bonaparte och Paris förändrade utseende under Napoleon III. Dessa redogörelser är inte alltid av betydelse för en närmare förståelse av Flauberts liv och de får boken att tappa tempo. Browns upplägg kan jämföras med en annan nu aktuell författarbiografi, Peter-André Alts inte mindre omfångsrika ”Franz Kafka. Der ewige Sohn”, som på ett balanserat och medryckande sätt diskuterar både författarens liv och hans verk.

Brown säger ingenting om tidigare försök att skildra Flauberts liv och vari hans eget bidrag skulle bestå. Denna tystnad är särskilt märklig när det gäller Flauberts ungdomsår, hans förhållande till sin far, chefskirurgen på sjukhuset Hôtel-Dieu i Rouen, och hans tidiga romanförsök, vilka intar en central plats i Sartres studie. Över huvud taget är dessa ungdomsverk (som publicerades efter författarens död) fascinerande läsning som kastar ett förklarande ljus över hans senare verk. I synnerhet den korta romanen ”November”, som Flaubert skrev när han var 20 år, är en välkomponerad berättelse i den romantiska tradition som Flaubert senare skulle bryta med men aldrig helt och hållet överge.

Annons
Annons

I ett berömt brev till Louise Colet, författare och intim bekant med Flaubert, preciserade denne den estetiska ambitionen bakom ”Madame Bovary”, nämligen att författa en bok som endast bars upp av sin stilistiska kvalité, ungefär som ”jorden utan stöd svävar i rymden”. Han skrev också, vid ett senare tillfälle, att ingen författare före honom hade försökt skriva en så perfekt utmejslad prosa. Den typ av roman som Flaubert hade i sinnet skulle bara ha ett minimalt, knappt märkbart innehåll. De bästa skönlitterära verken är nämligen de som mest saknar innehåll, förklarade han. Av denna anledning finns det inte heller några olämpliga ämnen för en roman, eftersom det är den litterära stilen som är huvudsaken.

Styrd av sina estetiska principer gjorde sig Flaubert till Konstens tjänare och underkastade sig likt en munk en hård arbetsdisciplin, som inte saknade drag av masochism. Att väl vårda den litterära uttrycksformen gick för honom hand i hand med en rigorös undersökning av de faktiska omständigheter som texten berörde. Han vinnlade sig därför med pedantisk envishet och smärtblandad njutning om att framställningen både skulle vara stilistiskt fulländad och så verklighetstrogen som möjligt. Han klagade inför Colet hur långsamt det gick för honom att skriva: ”En sån besvärlig stil jag har valt, åt helvete med enkla ämnen - om ni visste hur mycket jag torterar mig, skulle ni känna medlidande med mig!” Å andra sidan var det enligt hans uppfattning bara ”genom ett långsamt lidande som geniet visar sig.” Brown noterar att Flaubert förträngde andra lustar, när han plöjde igenom mängder av facklitteratur för att kunna skriva sina romaner: ”Vilka utsvävningar skulle jag inte ägna mig åt om jag inte skrev!” bekände han i ett brev.

Annons
Annons

Det verkar som om denna krävande estetiska ansats svarade mot ett psykologiskt behov hos Flaubert att betvinga det fula och motbjudande. Hans ansträngningar att formulera fulländade harmoniska meningar kan således karaktäriseras som ett slags katharsisarbete: tillvaron är så avskyvärd att det endast är i konsten som man kan stå ut med den menade han. Flaubert kände ingen sympati för sin romangestalt Emma; till Colet skrev han att han var i en helt annan värld när han satt vid sitt skrivbord - en värld i vilken de mest banala detaljer gjorde honom illamående: ”Jag studerar under lupp mossan på själens mögel.”

Flauberts litterära program innebar också att författaren inte ger sig tillkänna i texten och att han avstår från privilegiet att förse läsaren med förklarande kommentarer, något som exempelvis Balzac eller Hugo gör i sina romaner. Den opersonlige, i texten dolde, berättaren som bara återger händelser utan att värdera dem skapar dock ett moraliskt vakuum. Detta tomrum i kombination med beskrivningen av romanens personer som inskränkta och mediokra gör läsaren osäker på författarens verkliga intentioner. Den välkände kritikern Charles-Augustin Sainte-Beuve menade att Flaubert borde ha placerat en förtroendeingivande gestalt i ”Madame Bovary” som kunde tala i författarens ställe och sammanfatta romanens sensmoral. När Flaubert 1869 hade skrivit sin andra stora samtidsroman, ”Den sentimentala uppfostran”, beklagade en annan författarkollega, George Sand, i ett brev till författaren att något fattades i texten, om det så bara var ett litet inledande motto som kunde leda läsaren på rätt spår. Som romanen nu är utformad skapas ett intryck av att författaren föraktar läsaren. Om hon inte hade känt honom, tillägger Sand, så skulle hon ha trott att han var omoralisk eller bara cynisk.

Annons
Annons

Brown påpekar att Alexandre Dumas d y gjorde succé på de parisiska teaterscenerna med lätt djärva äktenskaps- och relationsdramer vilka emellertid alltid innehöll en person, en resonör, som publiken kunde associera sig med och som försvarade den rådande moraliska ordningen. Avsaknaden av en sådan kommenterande röst i ”Madame Bovary” upprörde uppenbarligen de franska juridiska myndigheterna eftersom de åtalade Flaubert och hans utgivare för osedlighet när romanen först publicerades som följetong i tidskriften La Revue de Paris. Åtalet berörde således inte direkt de erotiskt laddade passagerna utan författarens sätt att presentera dem på. Juryn menade i sitt utslag att vissa textställen visserligen inte var förenliga med god smak men att romanen inte verkade ha skrivits i syfte att skönmåla lösaktigt leverne. De åtalade frikändes således.

Om Flauberts syfte med ”Madame Bovary” verkligen var att skriva en bok om ”ingenting”, har generationer av läsare, som gripits av Emmas öde, bevisat att romanen har ett innehåll som berör. Romanen skulle inte heller ha nått sin höga ranking i världslitteraturens kanon bara på stilistiska grunder. Innan giftermålet med den välmenande men inskränkte läkaren Charles trodde Emma på kärleken, men nu, efteråt, känner hon bara besvikelse: ”Emma försökte förstå vad det var som man i verkliga livet menade med ord som lycka, passion och berusning, vilka hade förefallit henne så vackra i böckernas värld.” Att som läsare ta Emmas drömmar på allvar är att falla i samma fälla som Flaubert riggar för henne (det vill säga att bli förförd av texten). En sådan inlevelse innebär att den engagerade läsaren också blir måltavla för Flauberts ironi. En av de första läsare som greps av Emmas öde var Marie-Sophie Leroyer de Chantepie, en dam som Flaubert ofta brevväxlade med. Hon identifierade sig med Emma och älskade henne ”som en vän”. Flaubert kunde naturligtvis inte acceptera detta utan kontrade med att säga att Emma saknade poetiskt djup och äkta känslor.

Annons
Annons

Emma, som drömmer sig bort från den grå vardagen, är emellertid både djupt mänsklig och rörande, och detta desto mer eftersom hennes situation i grunden är så hopplös. Den inspiration hon finner i romanerna vittnar också om litteraturens suggestionskraft och till vilken grad litteraturen förmår påverka läsaren, precis som Don Quijote försökte återgestalta innehållet i de riddarromaner som han läste. Denna bild av Emma är för många läsare av större betydelse än den i texten insprängda distans och ironi som författaren tecknar
henne med.

Efter avslutat arbete med ”Madame Bovary” klagade Flaubert på att han nu var trött på att skriva om fula och tarvliga miljöer. Likt Emma drömde han sig bort från den tryckande verkligheten. Flaubert drömde om det fjärran exotiska. Denna dröm resulterade bland annat i de märkliga böckerna ”Salammbô” och ”Den helige Antonius frestelse” som båda har den antika världen som ram. Flaubert reste också mellan 1849 och 1851 runt i Orienten och Medelhavet. Brown skildrar ingående och spännande Flauberts beundran av antiken, hans många strapatser, hans försök att bemästra det grekiska språket, hans anteckningar om arkitektur och sevärdheter samt hans talrika erotiska eskapader under resorna.

Flaubert ville gärna se sig som en kritiker av den borgerliga livsstilen, även om hans liv som rentier kanske just exemplifierar ett typiskt ekonomiskt oberoende borgerligt leverne. Redan som ung visade han, i sällskap med sina vänner Bouilhet och Le Poittevin, en tendens till att ”vilja förgylla rännstenen och besmutsa helgedomar”, som Brown skriver.

Annons
Annons

År 1872 påbörjade Flaubert arbetet med den omfångsrika romanen ”Bouvard et Pécuchet” (som i dagarna utkommer på svenska för första gången, som ”Den eviga dumheten. Berättelsen om Bouvard & Pécuchet”, övers Monika Lundgren, H-ström). Romanens handling är enkel: två före detta kopister, lika naiva som inkompetenta i sina förehavanden men drivna av en encyklopedisk entusiasm, tar sig för att med hjälp av den vetenskapliga litteraturen utforska verkligheten. Deras försök slutar dock ideligen med ett misslyckande. De två kopisterna söker Sanningen i vetenskapliga texter på samma sätt som Emma trodde att hon kunde kopiera romanernas kärlekshistorier. De gör kemiska experiment, intresserar sig för jordbruk, filosofi, pedagogik och litteratur, prövar på magnetism och medicin, studerar anatomi, geologi och arkitektur. Till slut, utan att ha nått några resultat, kommer de till insikten att all vetenskap är otillförlitlig och de övergår i stället till att kopiera de texter som bara har vilselett dem med skenkunskap. Denna del av romanen hann Flaubert knappt påbörja innan han dog 1880, och det är fortfarande oklart hur han tänkte sig den slutliga utformningen av detta stora litterära projekt.

Romanen är ett generalangrepp på mänsklig dumhet, vetande och vetenskap även om valet av två inkompetenta amatörer för att avslöja vetenskapligt tänkande och metodik har förbryllat läsare och kritiker.

Den värld som kommer till uttryck i Flauberts romaner är en värld färgad av pessimism och skepticism. Det verkar dock trots allt, om man som läsare glömmer romanernas innehåll, finnas en sak i denna värld som är eftersträvansvärd, nämligen att skriva perfekt välformulerade romaner.

Hans-Roland Johnsson
är fil dr i franska

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons