Flannery O’Connor sätter läsaren i ett skruvstäd

Chockeffekten är central i Flannery O’Connors noveller. Therese Eriksson förförs av den okuvliga strängheten hos den religiösa författaren.

Under strecket
Publicerad
Att skriva för en icketroende läsekrets var en tuff utmaning för Flannery O´Connor.

Att skriva för en icketroende läsekrets var en tuff utmaning för Flannery O´Connor.

Annons

Flannery O’Connor invände mot uppfattningen att hennes verk skulle vara brutala med ett fniss; det är ju bara sådan den kristna realismen är – fullständigt osentimental. En sådan hårdhudad karakteristik får stå för författaren. Noveller som slutar abrupt med mördade och självmördade barn, sorterar åtminstone jag in i facket för särskilt fasansfull litteratur. O’Connor är en skoningslös författare, men aldrig ansvarslös och skillnaden är viktig.

I sin essä över författarskapet, ”The parables of Flannery O’Connor”, delar Joyce Carol Oates in novellkonsten i två medvetet grovhuggna kategorier. Den som subtilt och nyanserat viskar fram sin mening utan några böjelser för melodramen, och den som kort sagt exploderar i läsarens ansikte. Att O’Connors noveller hör till den senare kategorin står bortom allt tvivel; som gammal satir- och serietecknare vilar hennes novellistik på karikatyrens solida grund. Det hårfina är inte hennes grej, eller som Oates konstaterar: det är inte modernismens skimrande mångdimensionalitet, utan teckningskonstens tvådimensionella karaktär, som är hjärtat i O’Connors verk.

Annons
Annons
Annons