Annons
Recension

Fjollprat en hyllning till fantasin

BURLESK. Det är rått och eländigt när två polska gammelfjollor sitter och minns tillbaka, mytologiserar smutsen och gör plastpåsen till en handväska. Helt otippat blev romanen en stor succé i homo­fobins Polen, men Fabian Kastner förstår varför.

Publicerad

Det börjar nästan dokumentärt. Den polske författaren Michal Witkowski intervjuar två luggslitna pensionärer i Wroclaw. De sitter i ett sunkigt kök i betongförorten och talar om den gamla goda tiden, före murens fall och före den rosa revolutionen. En tid då män ännu var ”riktiga karlar”, hetero ut i grovkängorna. De båda männen spyr galla över gaykul­turen som tagit över samhället, förbannar alla färgglada Pridefestivaler, talet om likaberättigande, adoptioner, äktenskap.

De lever i Europas antagligen mest öppet homofobiska land men är inga vanliga böghatare. De heter Patricia och Lukrecia och är fjollor av den gamla skolan. Parkraggare, pissoarluder, utstötta sexmissbrukare som känner att tiden sprungit ifrån dem. De vill absolut inte bli en del av mainstreamkulturen, längtar tvärtom tillbaka till diskrimineringen och hatbrotten i den forna folkrepubliken. Och de är absolut inte ”gay”. Bara tanken på att två puggor skulle ligga med varandra fyller dem med fnitter. Höjden av desperation!

Annons
Annons
Annons
Annons