X
Annons
X

Birgitta Holm: Fjättrad vid uppdraget att uttolka tårarna

Man märker när man läser om Olof Lagercrantz böcker hur väl man minns dem. Vilken skärpa och enkelhet de är skrivna med, och ändå så innehållsrika. Mycket handlar det nog om bilderna. När Lagercrantz vill uttrycka sin litenhet inför uppdraget att skriva om Dantes "Den gudomliga komedin" liknar han sig vid en lantlig telefoncentral tagen i anspråk av en stormakts armé. Eller när han vill beskriva de litterära vinster som Marcel Proust gör genom att inte komma ut ur garderoben med sin homosexualitet och skriver: "Proust liknar en man med en ofantlig svart penningsumma som söker en utväg att tvätta den ren. För att skydda sig utfunderar han sällsamma trick."
Bestämt har det också att göra med kompositionen. Böckerna är som romaner, man slukar dem och först efteråt ser man hur skickligt uppbyggda de är. Eller snarare, ämnet väljer formen. De biografiska böckerna, Krusenstjerna, Dagerman, Strindberg, Ekelöf, är kronologiska berättelser, men nära inpå, med subtila förflyttningar mellan perspektiv inifrån och
utifrån. Det är därigenom som de blir så oerhört gripande. Verkböckerna, Nelly Sachs lyrik, Prousts romansvit, Joyces "Odysseus", Dantes "Komedi", Conrads "Mörkrets hjärta", är vandringar in och ut i rum, nedslag i texten och livsfrågorna.
En stor produktion, mer än någon svensk professors, och detta ändå vid sidan av lyrik, essäer, reportage, tongivande dagskritik, fem barn samt femton års chefredaktörskap. Apropå Conrad talar Olof Lagercrantz om de valfrändskaper som råder mellan hans diktare. Som Dante, Joyce och Nelly Sachs levde Joseph Conrad i exil, som Strindberg, Dagerman och Krusenstjerna skrev han ofta på randen till sammanbrott.
Var står då Olof Lagercrantz? Den på ytan så svenske och välanpassade, med oklanderlig fluga, varje morgon på plats vid sitt skrivbord, chefredaktör för landets ledande dagstidning. Är även han en valfrände?

Med smärta berättar Lagercrantz i "Min första krets" hur han efter systern Agnes Charlottas självmord bränner hennes dagböcker. De skrämmer honom. I stället
får hon komma till tals i dikten "Agnes Charlotta", en röst från andra sidan graven som blivit Olof Lagercrantz säkraste antologinummer. En bekännelse om diktens kannibalism. Ett parallellöde till Agnes Charlotta skymtar i Lagercrantz texter, halvbrodern Nils. Även Nils skrev. Som Agnes Charlotta tog han livet av sig genom att kasta sig ut från en höjd. Ingen av dem hann bli mer än tjugo. Men Nils var född i faderns andra äktenskap, utan beröring med "förbannelsen", det hamiltonska släktarvet, den hotande sinnessjukdomen. Och ändå.
Nils röst finns kvar, bland annat i ett antal "recensioner" av Olofs böcker, utförda i form av klotter i de exemplar som han hade och som nu finns hos mig. Det är en rivaliserande lillebrors klotter, Olof Lagercrantz kallas genomgående Hr L, som en som har blivit ett med det offentliga. I "Svenska lyriker", där Lagercrantz berättar om hur han går på händer för den sjuke Nils Ferlin, skriver Nils: "litteraturens playboy är Hr L".
En litteraturens playboy. Ja med en sida av
sig själv, den verserade och bara alltför förbindliga. Men även den sidan hämtar näring ur djupare skikt. Olof Lagercrantz söker ibland hos sina författare det han talar om som urscenen, ett täckminne, något som har kommit att framstå som symbolen för ens hemliga liv, formeln för själens dolda mönster. En sådan urscen tycker jag mig finna hos honom själv i "Min första krets", scenen i sängkammaren hos modern. Gossen Olof kommer in i det mörklagda rummet. Modern gråter som alltid. "Jag är insänd av syskonen att trösta henne ty jag anses framstående i genren. Jag är högmodig över denna talan som skänker mig en känsla av utvaldhet. Jag sätter mig på sängkanten, klappar Agnes på kind, panna, hand, ordnar kudden, rättar till filten, säger att allt blir bra. Redan i morgon kommer hon att stiga upp och vara glad igen."
Räddare-riddare. Han tolkar scenen själv i riktning mot det chevalerska och beskyddande: "Jag kommer hela mitt liv att känna en dragning till sjukbäddar, till gråtande kvinnor att trösta, till
rollen av räddare i nöden." Men jag vill också i urscenen se litteraturtolkaren, den utvalde. Barnet, gossen, som är fjättrad vid att försöka förstå tårarna, tyda deras skrift, närma sig de källor som aldrig tycks vilja sina. År ut och år in låter sig Olof Lagercrantz bindas vid sina diktare. "De senaste fyra åren har jag varje dag läst åtminstone någon sida i James Joyces roman "Odysseus"", "Jag har under flera år läst Marcel Prousts roman "På spaning efter den tid som flytt" och nästan ingenting annat." Varje dag, vardag som helgdag, julafton inte undantagen, har han suttit vid skrivmaskinen. Är det inte vid moderns sängkant som energierna hämtas? Och som frestelsen kan uppstå att lägga filt och kudde till rätta?
Men det är också här som man kan se grunden till det befrielsetema som löper genom Olof Lagercrantz tolkningsverksamhet. Driften att befria rösten, det språk som finns i tårarna. Men även befria sig själv, skaka sig loss från räddaren i nöden, tröstespecialisten. Kanske är det därför som boken
om James Joyce känns så överraskande och övertygande, så lätt och ja, befriad. Boken om den diktare som slungar sitt non serviam, "jag tjänar icke", mot allt utom dikten. En bok där inget ordnande av kuddar får sätta sig på livet, en bok som har fått den talande titeln "Att finnas till".
Mest klottrad av de bokexemplar som Nils Lagercrantz hann få i sin ägo är boken om Stig Dagerman. Som en hälsning till brännandet av Lotties dagböcker kan man se manipuleringen av ordet Förord: "För or[oa]d[e]". Det som särskilt stör Nils är draget av betygsättande i boken, det sista klottret i boken är en fingerad betygskatalog för Stig Dagerman upprättad av Hr L: "Ångestupplevelse Ab+ / Rättskunskap ba+ / Kross med boll och lek a / Mänsklig storhet Bc".
Det är inte utan att man känner sig träffad själv, detta eviga betygsättande. Men Hr L fjärmar sig från betygsboken. I Danteboken tycker man sig nästan se var det sker. Det är i övergången till skärselden, när framställningen är på väg att lämna helvetet, på sid 85 i
pocketutgåvan. Tidigare är det som om Olof Lagercrantz, ängslig att vi ska stötas tillbaka av det partiska och dömande hos Dante, vill lägga allt till rätta, sudda ut det för or[oan]d[e].
Nu är det som om själva reflexionen över de två världarna, helvetet och skärselden, fick det att lyfta. Sanningen är allt. Helvetet är bara en form av inre sanning. Med en liknelse från en dödsbädd skriver Olof Lagercrantz: "Det skulle kännas befriande om någon talade sanning. I Dantes helvete kan man säga att denna befrielse skett. Just i hopplösheten ligger en tröst. Sanningen, hur hemsk den än är, smakar bättre än lögnen." En bekännelse till seendet, lik den som Dante själv gör i slutet av "Paradiso": "Av detta framgår klart att saligheten / uppstår ur skådande, och ej ur kärlek; / den senare är följden av det förra." Eller med Simone Weils ord: "Hellre ett verkligt helvete än en inbillat paradis."

Annons
X
Annons
X
Annons
X