Annons

Erik Wallrup:Fiolen är mäktigare än svärdet

Att konstmusiken skapar utrymme för reflektion och inte – likt så mycket av populärmusiken – går upp i ett enda tillstånd, ger den en kritisk och frihetlig potential. I en ny bok visar Lawrence Kramer att ett försvar för konstmusiken inte behöver ha något med kulturkonservatism att göra.

Under strecket
Publicerad

På metrostationen vid Times Square i New York står en gatumusikant och spelar. Ovanligt nog stannar folk upp en stund, vissa till och med så länge att de missar tåget, och de lyssnar intensivt i stället för att bara notera att någon spelar. Men detta är inte det enda som tillhör ovanligheterna. Musikanten som spelar är en ung, ljus kvinna, välklädd. Hon spelar inte gitarr, dragspel eller något annat av de vanligare instrumenten, utan fiol. Ett klassiskt skolat öra hör att det är barockmusik; det riktigt övade örat hör att det är första satsen i Bachs svit för soloviolin i g-moll. Det är exceptionellt.

Scenen är hämtad från den amerikanske musikvetaren
Lawrence Kramers senaste bok,* Why Classical Music Still Matters* (University of California Press, 242 s). Den skulle kunna ha varit som klippt och skuren för en kulturkonservativ som kritikern George Steiner, just som ett exempel på den uppenbarelsekaraktär det musikaliska verket kan ha – Steiner tillhör de litterater som har ett passionerat förhållande till musiken. Men medan Steiner understryker att han kan gripas av alla typer av melodier, från Messiaens genklanger från en annan värld till rena hitlåtar, är Kramer ute efter det som skiljer det som kallas ”klassisk musik” från den populära sfären. Steiner är en högkultiverad kännare som bekänner att alla typer av musik kan ha en stark dragningskraft på honom, medan Kramer programmatiskt hävdar att all musik är lika mycket värd – men att konstmusiken (som jag hellre skulle vilja kalla den) genom århundradena burit på speciella kvaliteter som ingen annan musik äger.

Annons
Annons
Annons