Annons

De dagar som blommorna blommarSvårt engagera sig i Gardells rollfigurer

Rebecka Hemse, Magnus Krepper, Eva Röse, Torkel Petersson och Anja Lundqvist i ”De dagar som blommorna blommar”.
Rebecka Hemse, Magnus Krepper, Eva Röse, Torkel Petersson och Anja Lundqvist i ”De dagar som blommorna blommar”. Foto: Peter Cederling/SVT

Katastrof, försoning och förlösning – Jonas Gardell och Simon Kaijser laborerar med olika tidsplan i sin nya SVT-serie, men det är som om helheten består av ett enda dramatiskt crescendo. Det är svårt att engagera sig i rollfigurerna och deras förluster när de förblir skisser, skriver SvD:s Elias Björkman.

Under strecket
Publicerad

Jonas Gardell underskattar förmodligen den svenska tv-publiken när han säger i Aftonbladet att ”det är först i sista avsnittets sista scen som allt faller på plats” om nya dramasatsningen ”De dagar som blommorna blommar”. Det är förmodligen precis tvärtom: redan vid slutet av första avsnittet förstår tittaren vartåt det lutar. Men så är också hela serien i någon mån en enda en lång uppbyggnad till detta smärtsamma klimax.

Det är i början av januari 1978, vardagen har infunnit sig efter jullov och såväl föräldrar som ungar är mest upptagna med Ingemar Stenmarks kommande åk i slalom-VM. Dessa etableringsscener, radhusområdet i oklanderlig 1970-talsscenografi, är visserligen snygga men något stelt gestaltade. Här serveras grundpremissen parallellt med frukosten; grannfamiljerna Munksås, Törnblad och Elofsson som i varierande grad försöker, och lyckas, upprätthålla en skinande men allt mer ansatt fasad. Någonting är ruttet under radhusområdets yta.

Sofia Pekkari som Kerstin, Rasmus Luthander som Erik och Rolf Ek som Jonathan.

Foto: Peter Cederling Bild 1 av 3

Eva Röse som Eva Elofsson.

Foto: Peter Cederling Bild 2 av 3
Foto: Peter Cederling Bild 3 av 3
Annons
Annons
Annons