X
Annons
X
Recension

De dagar som blommorna blommar Svårt engagera sig i Gardells rollfigurer

Katastrof, försoning och förlösning – Jonas Gardell och Simon Kaijser laborerar med olika tidsplan i sin nya SVT-serie, men det är som om helheten består av ett enda dramatiskt crescendo. Det är svårt att engagera sig i rollfigurerna och deras förluster när de förblir skisser, skriver SvD:s Elias Björkman.

Rebecka Hemse, Magnus Krepper, Eva Röse, Torkel Petersson och Anja Lundqvist i ”De dagar som blommorna blommar”. Foto: Peter Cederling/SVT
Läs mer om Veckans streamingpremiärer

Jonas Gardell underskattar förmodligen den svenska tv-publiken när han säger i Aftonbladet att "det är först i sista avsnittets sista scen som allt faller på plats" om nya dramasatsningen "De dagar som blommorna blommar". Det är förmodligen precis tvärtom: redan vid slutet av första avsnittet förstår tittaren vartåt det lutar. Men så är också hela serien i någon mån en enda en lång uppbyggnad till detta smärtsamma klimax.

Det är i början av januari 1978, vardagen har infunnit sig efter jullov och såväl föräldrar som ungar är mest upptagna med Ingemar Stenmarks kommande åk i slalom-VM. Dessa etableringsscener, radhusområdet i oklanderlig 1970-talsscenografi, är visserligen snygga men något stelt gestaltade. Här serveras grundpremissen parallellt med frukosten; grannfamiljerna Munksås, Törnblad och Elofsson som i varierande grad försöker, och lyckas, upprätthålla en skinande men allt mer ansatt fasad. Någonting är ruttet under radhusområdets yta.

Rebecka Hemse, Magnus Krepper, Eva Röse, Torkel Petersson och Anja Lundqvist i ”De dagar som blommorna blommar”.

Foto: Peter Cederling/SVT Bild 1 av 4

Sofia Pekkari som Kerstin, Rasmus Luthander som Erik och Rolf Ek som Jonathan.

Foto: Peter Cederling Bild 2 av 4

Eva Röse som Eva Elofsson.

Foto: Peter Cederling Bild 3 av 4
Foto: Peter Cederling Bild 4 av 4
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X