X
Annons
X

Göran Schildt: Finlandssvenskarna

Läs mer om Streckare från 100 år

Från att ha varit minoritet i Finland har vi blivit majoritet i Skandinavien, skriver GÖRAN SCHILDT om finlandssvenskarna i detta diskussionsinlägg, där han fronderar mot vad han kallar den finlandssvenska illusionen. ”Nu gäller det om vi är vår uppgift vuxna, om vi är villiga att byta ut vårt utopiska Svensk-Finland mot två reella hemland: det vitala framtidslandet Finland och det på alla områden rika, välbalanserade Sverige, mellan vilka vi har en viktig förmedlaruppgift”, hävdar dr Schildt.

Göran Schildt (1917–2009).
Göran Schildt (1917–2009).

Äger den finlandssvenska litteraturen en framtid? Frågan behandlades för en tid sedan i ett föredrag som ordföranden i Finlands Svenska Författarförening, magister J. O. Tallqvist, höll i Stockholm på inbjudan av Föreningen Norden. Både anförandet och den därpå följande debatten utmynnade i den lugnande försäkran att frågeformen i föredragets titel var helt retorisk: den finlandssvenska litteraturens framtid behöver på intet sätt ifrågasättas och denna litteratur har dessutom ambitionen att klara sig själv. Den enda avvikande åsikten framfördes av undertecknad, men eftersom mina ord drunknade i den allmänna välviljan mot stamförvanterna i Finland har jag känt ett behov att i en artikel försöka klargöra varför jag hoppas att den finlandssvenska litteraturen inte skall ha någon framtid och varför jag framför allt anser att den inte skall tänka på att klara sig själv.

Vad är orsaken till att man talar om en finlandssvensk, men inte om en skånsk eller norrländsk litteratur? Svaret är inte det enkla att de finlandssvenska författarna har ett annat medborgarskap än de rikssvenska. Skaparnas ursprung och pass har aldrig dragit gränser för konsten, men väl publikens nationalitet. Om vi talar om ”lundaskolan av poeter” men inte om ”helsingforsskolan” beror det på att författarna i Lund skriver för hela det svenska språkområdet, medan de svenska författarna i Finland skriver för hemmapubliken och därigenom verkligen konstituerat sig som en särskild ”litteratur”. Deras böcker blir visserligen i lyckliga fall lästa och uppskattade också i Sverige, men detta ingår inte i grundförutsättningarna för deras tillkomst, det är ett tillskott som man inte räknar med, en glad överraskning, ungefär som om man får sin bok översatt till ett annat språk.

Denna isolering är egendomligt nog av ganska färskt datum. Inte bara Runeberg och Topelius tillhörde på ett naturligt sätt den svenska litteraturens gemenskap; ännu Tavaststjerna gjorde det. Den finlandssvenska litteraturen uppstod egentligen först efter första världskriget, när de svensktalande i den nyfödda republiken fann att de förlorat sin ställning såsom handhavare av Finlands hela kulturliv. Nu tillkom ett flertal institutioner sådana som Åbo Akademi, Författarföreningen, de finlandssvenska bokförlagen, den finlandssvenska teatern (tidigare en avläggare av den rikssvenska). Avsikten var givetvis skydd och samling inför den påträngande finskheten; man slog vakt om det man hade kvar och tänkte inte på att försvarsmurarna samtidigt blev innestängande barriärer.

Annons
X

En typisk representant för denna finlandssvenska litteratur som upptäckt sig själv var min far, Runar Schildt, vars korta bana helt råkade falla inom de isolerade åren. Han fick verkligen pröva på vad det innebar att vara författare för en folkspillra, där bokläsarna snarare räknas i hundra än i tusental. Vad hjälpte den mest strålande framgång, när upplagorna aldrig kunde stiga så att de möjliggjorde ens ett anspråklöst levebröd, vad hjälpte fyra eller fem korta festbesök vid författarkongresser och uppläsningstillfällen i det fjärran underlandet Sverige, när man trots vänligt bemötande förblev den fattiga släktingen från landet. Det var längre väg över Ålands hav på den tiden än över Atlanten i dag och den som reste över för att skapa sig en ställning inom det svenska samhället blev i ordets fulla bemärkelse en emigrant.

Under tjugo- och trettiotalen existerade alltså verkligen en finlandssvensk litteratur, som bara ett fåtal specialintresserade personer i Sverige följde med, ungefär som man håller blickarna på ett främmande språkområdes litteratur. Kriget blev i detta, liksom i så många andra avseenden en vändpunkt genom att det lät spirande tendenser snabbare mogna. Många finländares långa fastän provisoriska vistelse i Sverige under evakueringstiden, svenskarnas inlevelse i finländska förhållanden, det allmänna nordiska samgåendet, de förbättrade kommunikationerna, allting har bidragit till ett närmande mellan de svensktalande på båda sidor om Bottenhavet. Vad författarna beträffar hade förebuden varit många. Jarl Hemmer skrev på senare år medvetet för hela det svenska språkområdet och fick gensvar i Sverige. Emil Zilliacus hade genom täta resor lyckats erövra en naturlig plats i den svenska författargemenskapen. Efter kriget har utvecklingen gått framåt med stormsteg och om vi i dag granskar de finlandssvenska författarnas förhållande till Sverige finner vi hela skalan av integrering. Willy Kyrklund har helt kastat loss från det gamla hemlandet. Bengt Holmqvist känner ingen dragning tillbaka men gör en betydande insats för att i Sverige sprida kännedom om finländsk litteratur. Hans Ruin, Örnulf Tigerstedt, Lorenz von Numers, Ralf Parland och undertecknad har blivit lika hemmastadda i Sverige som i Finland. Andra, t. ex. Rabbe Enckell och Hagar Olson, har bara tidvis bott i Sverige, men ändå förvärvat sig en obestridd plats i svensk dikt, och på senare tider har ett antal skribenter som permanent bott i Finland börjat nå den rikssvenska publiken lika direkt som den inhemska – vi kan nämna Gunnar Björling, Bo Carpelan, Tove Jansson.

Denna artikel publicerades i SvD den 23 november 1959. Foto: SvD:s arkiv

I själva verket blir det allt naturligare för de finlandssvenska författarna att söka kulturellt gensvar och ekonomisk förtjänst inom hela det svenska språkområdet, både när det gäller bokutgivning och medarbetarskap i tidningspress, tidskrifter, radio. Skillnaden mellan att som Bo Carpelan medarbeta i BLM från en skrivbordsstol i Helsingfors eller att som Bengt Holmqvist skriva kulturkritik för Dagens Nyheter i Vällingby är i sak ganska liten och ingendera kan påstås svika kulturarbetet i det svenska Finland, eftersom de publikationer där de medarbetar når den läsande allmänheten i deras födelseland lika väl som i Sverige. Liksom man i den svenska provinsen oftast håller sig med både ett lokalt blad och en stockholmstidning, har det blivit allt vanligare i de finlandssvenska hemmen att även prenumerera på någon av de stora svenska rikstidningarna. Det är om något ett tidens tecken att finlandssvenska skribenter börjat finna det naturligt att avhandla sina problem i stockholmstidningarna. Den skenbara förlusten för det svenska Finland av några ”emigrerade begåvningar” uppvägs mångfaldigt av att det svenska kulturlivet allt direktare når Finland.

Vi har här talat om litterära och journalistiska förhållanden, men samma utveckling är inte bara tänkbar utan förefaller önskvärd också inom andra kulturområden. Vad radio och television beträffar kunde det i Åbo, Vasa och Helsingfors byggas relästationer genom vilka de svenska riksprogrammen kom finlandssvenskarna tillgodo. Riksteatern kunde utvidga sin verksamhet över havet. Undervisningsväsendet erbjuder obegränsade integreringsmöjligheter. Allt detta skulle inte bara förena de svenskspråkiga på båda sidor om Bottenhavet till en reell kulturgemenskap, utan också skänka det finskspråkiga Finland en ny anknytning till Skandinavien. I våra dagar då allt flera finnar på grund av den gemensamma arbetsmarknaden tidvis vistas i Sverige och åtminstone elementära språkkunskaper blivit vanliga också hos befolkningsgrupper som inte lärt sig svenska i skolan, förefaller det uppenbart att många finnar gärna skulle komplettera sitt kulturliv med valda doser av svensk radiounderhållning, teater eller rent av utbildning.

En sådan integrering av det svenska Finland med Sverige förutsätter givetvis en omorganisation av våra institutioner. Vad det här är fråga om kan åskådligt illustreras med bokförlagens verksamhet. Låt mig förutskicka att jag på intet vis ifrågasätter den ovärderliga insats de båda finlandssvenska förlagen gjort för svensk litteratur i Finland och finländsk i Sverige. Fråga är bara om dessa förlag inte i nuvarande läge blivit ett hinder för utvecklingen, genom att deras arbetssätt låser fast förhållandena i den gamla isoleringen. Deras verksamhetsområde är nämligen begränsat till Finland, de är huvudorsaken till att det finns en finlandssvensk litteratur. Så här går det till när en svenskspråkig författare i Finland skrivit en bok: han erbjuder den till Söderströms eller Holger Schildts förlag i Helsingfors, som i händelse av positiv inställning publicerar den i Finland. Bara i den mån dessa förlag lyckas göra lämpliga bytesaffärer med något förlag i Sverige, når verket utanför landets gränser i form av en delupplaga. Det ger ett begrepp om vilka barriärer som här reser sig om man påminner om att det ännu för tio år sedan var omöjligt att intressera någon svensk förläggare för Elmer Diktonius, att Tove Jansson trots livlig uppskattning i hemlandet länge förgäves sökte komma in på den svenska bokmarknaden Och att Bo Carpelans tidigare diktböcker aldrig nådde över Bottenhavet. Fortfarande kommer många finlandssvenska böcker inte alls eller på ett ytterst styvmoderligt sätt ut i Sverige. Det är denna isolering, utestängdheten från att på normalt sätt bli recenserade och konfronterade med publiken i Sverige, som är den tyngsta och orättvisaste bördan för de finlandssvenska författarna. Problemet förefaller att ha bara en sund lösning: gränsen för förlagens verksamhetsområde borde slopas, så att helsingforsförlagen kom i samma ställning som t. ex. Gleerups eller Allhems förlag i Sydsverige. De skulle med andra ord sälja sina alster direkt över hela det svenska språkområdet, eventuellt via ett eget distriktsombud i Stockholm, medan de svenska författarna i Finland skulle fa full frihet vid valet av förlag i Finland eller Sverige.

Men som sagt: frågan om litteraturen är bara en del av hela den sjuka finlandssvenska frågan. Där möter på alla områden samma isolering, samma strävan till en självtillräcklighet, som tycks ha sin rot i en historiskt betingad illusion. För att förstå vad det är fråga om måste man gå tillbaka till den tiden då Finlands hela offentliga liv klädde sig i svensk språkdräkt, då både de män som administrerade landet och de ledande förmågorna inom kulturens olika fack talade svenska. När samhället genom folkmajoritetens naturliga tryck förfinskades, skedde det så, att förefintliga institutioner antingen gjordes tvåspråkiga eller finska motsvarigheter skapades vid sidan av de svenska. Finland klövs på det sättet ända från toppen i två kompletta dubbelstater, där de båda teoretiskt ”likaberättigade” folken skulle leva sida vid sida. Den absurda illusionen att finlandssvenskarna utgör en fullständig nation var därmed född. Sedan dess har vakthållningen i det spöklika, för helt andra förhållanden byggda palatset som den lilla gruppen svenskar i Finland andligen bebor, önskan att befolka och nyttja det lika effektivt som de myllrande invånarna nyttjar det nybyggda grannpalatset blivit finlandssvenskarnas patetiska men i längden övermäktiga ambition.

I själva verket är vi ju allt annat än en nation – inte ens en naturligt sammanhängande folkspillra. Det talas ofta om procenttalet svenskspråkiga i Finland som om någonting avgörande, men vilken roll spelar denna siffra jämfört med den ynkliga som anger vårt absoluta antal? Om vi jämför oss med de fransktalande i Schweiz eller i Belgien finner vi, att inte ens de med sina stora befolkningsunderlag har sådana självständighetsambitioner som vi lagt oss till med. En franskspråkig författare i Schweiz räknar sig helt naturligt till den franska litteraturen, medan en advokat eller vetenskapsman i samma predikament, kallar sig schweizare, inte ”schweizfransman” – alltså en naturlig integrering dels utåt mot språkgemenskapen, dels inåt mot medborgargemenskapen. Drömmen om den finlandssvenska nationen, där det finns allting från den pseudoriksdag som kallas folkting, från finlandssvenska biskopsstift och universitet till finlandssvenska hemslöjdsbutiker, barnmorskeinstitut och truppförband, tar sig egendomliga uttryck också inom litteraturdiskussionen, som på senare år varit livlig. Man jämför sig såsom jämbördig part med det finska Finland och med Sverige, man undrar varför vi inte för närvarande har stora epiker och flera dramaturger, man propagerar på landsorten för de finlandssvenska författarnas verk, man klagar över att vi befinner oss i en vågdal, därför att vi inte kulturellt är lika livaktiga som finnarna. Till detta ville man ställa motfrågan: Varför skulle just de 350000 finlandssvenskarna vara procentuellt överbegåvade och abnormt kulturintresserade? Är det inte vackert så att vi över huvud har några författarbegåvningar, de må sedan vara lyriker eller sagoberättare? Malmö stad har inte heller en fullständig parnass av konstnärer, men ingen har ropat på vågdal för det.

Finlandssvenskarna lever alltså i en illusion som på sätt och vis är heroisk, men av allt flera uppfattas som konstlad, olustig och hindrande. Många ser förfinskningen som den enda utvägen. För egen del tror jag problemet kan lösas på ett helt annat sätt, därför att det i grund och botten är en mentalitetsförändring och inte ett språkbyte som behövs. Förfinskningen kan ibland bli ett slags romantisk lockelse för finlandssvenskarna, när känslan av rotlöshet, isolering och instängdhet i subjektiva problem sätter åt. De inbillar sig då att finnarna är sundare, lyckligare, fastare förankrade i tillvaron. Kanske de är det, men det är i så fall en lycka som man inte kan bli delaktig av genom språkbyte, eftersom den känsla av rotlöshet det här är fråga om snarast beror på det moderna samhällslivet och är lika vanlig i Sverige eller i Frankrike som i det svenska Finland. Om den än så länge är mindre framträdande på finskt håll, beror det på att så många av de bildade finnarna är ”första generationens män”, som ännu har kvar sina rötter i folklig gemenskap och tillmäter det absurda nutidslivet mening, därför att det lyft dem socialt.

Lika kortsynt som detta romantiska motiv att byta språk är de på krassa nyttosynpunkter grundade. Både för oss själva och för Finland är det betydligt nyttigare om vi fortsätter att finnas till som svenskar. Alla – utom möjligen kommunisterna – torde i dagens läge inse att Finland både politiskt. ekonomiskt och kulturellt har allt att vinna på ett samgående med Norden. I denna situation har finlandssvenskarna för sina finska landsmän förvandlats från nagel i ögat till värdefull förbindelselänk. Från att ha varit minoritet i Finland har vi blivit majoritet i Skandinavien. Nu gäller det om vi är vår nya uppgift vuxna, om vi är villiga att byta ut vårt utopiska Svensk-Finland mot två reella hemland: det vitala framtidslandet Finland och det på alla områden rika, välbalanserade Sverige, mellan vilka vi har en viktig förmedlaruppgift.

Valet står oppet: antingen kan vi fortsätta att bita oss fast vid det förgångna, se en ”förlorad son” i var och en som engagerar sig i det finskspråkiga eller det rikssvenska samhällslivet och göra bibehållandet av existerande ”rättigheter” till vårt viktigaste kulturella och politiska program. Eller också kan vi en gång för alla dödförklara den finlandssvenska nationalismen, politiken, kulturen och börja arbeta inom den finska och den svenska samhällsgemenskapen. Är det naivt att föreställa sig ett Finland, där Svenska Folkpartiet smälte bort därför att svenskspråkiga kandidater uppträdde inom alla politiska partier, ett Finland, där finskan naturligt dominerade och i fråga om administrationen betraktades som ensamt tillräcklig, men svenskan fick ställning som skandinaviskt kontaktspråk på ett sätt som lät gästande nordbor känna sig hemma, ett Finland, där de svenska lärarna och universitetsprofessorerna lika väl kunde vara födda väster som öster om Bottenhavet och den gemensamma arbetsmarknaden inte nyttjades i så ensidig riktning som nu, kort sagt, ett Finland, som genom finlandssvenskarna fätt en reellare förankring i Skandinavien än vad som annars vore möjligt?

Hur man än besvarar de frågorna måste det finlandssvenska problemet sättas in i ett större sammanhang än det hittills varit vanligt. Den lösning som här antytts är inte så oprövad som det kan synas, den innebär bara att vi i anspråkslösare former åter blir vad våra farföräldrar var: inte finlandssvenskar utan finnar och svenskar.

Laddar…
Annons
X
Annons
X
Annons
X

Göran Schildt (1917–2009).

Bild 1 av 2

Denna artikel publicerades i SvD den 23 november 1959.

Foto: SvD:s arkiv Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X