Annons

Olof Ehrenkrona:Finlands val viktigt för Sverige

Jussi Halla-aho, Sannfinländarna, och Antti Rinne, Socialdemokraterna.
Jussi Halla-aho, Sannfinländarna, och Antti Rinne, Socialdemokraterna. Foto: Martti Kainulainen / TT
Under strecket
Publicerad

Ledare | Valet i Finland

När det finländska valresultatet var klart fanns en stor förlorare, några odiskutabla vinnare och några som slapp undan med blotta förskräckelsen. Den stora förloraren var Centerpartiet som minskade med 18 mandat. Procentuellt tappade centern en tredjedel av sina väljare. De odiskutabla vinnarna var Sannfinländarna, De gröna och Vänsterförbundet.

Socialdemokraterna gick visserligen fram och ökade med sex mandat. Men resultatet var ändå långt under förväntningarna. Socialdemokraterna blev största parti med endast ett mandats marginal till sannfinländarna. Men om man räknar in det Blå partiet – Timo Soinis restparti – som fick en procent, är Sannfinländarna de facto Finlands största politiska parti.

Samtalstonen i Finland är mer behärskad än i Sverige. Retoriken är avskalad och det är en längre sträcka till de stora orden. Men en utomstående betraktare kan inte undgå att se att det finländska politiska klimatet har polariserats. Segrarna företräder åsikter i utkanten eller utanför den finländska åsiktskorridoren. Partierna med de skarpaste profilerna har lyckats bäst denna gång.

Annons
Annons

Men det är inte hela sanningen. Medan De gröna har konkreta förslag för att lösa klimatfrågan talar Sannfinländarnas ledare kryptiskt, mystiskt och endast ytterst allmänt om frågan. Partiet vill vara alternativet för Finlands klimatskeptiker men utan att presentera några argument i sak. I övriga frågor kokar Sannfinländarnas samhällanalys ner till att det mesta är invandringens fel, men utan att anvisa några särskilt skarpa lösningar.

Profileringen handlar därför inte om radikala förslag som kan prövas i debatten utan om ett mumlande som mestadels är otestbart. Symboliken i att de mest trogna anhängarna kallar partiordföranden Halla-aho för ”Mästaren” är närmast övertydlig. Det är en smygande radikalisering som vädjar till känslor, med målet att etablera nya tolkningsramar som ska leda politiken in på andra banor och till slut in i ett annat samhälle.

Partierna som är lättade är Samlingspartiet, som minskade procentuellt men ändå vann ett nytt mandat och Svenska folkpartiet som behöll sina nio mandat och var nära ett tionde. Att partiet höll ställningarna i en valrörelse som annars gick Sannfinländarnas väg var ett viktigt styrkebesked inför regeringsförhandlingarna. Om Socialdemokraterna väljer att försöka göra upp med Samlingspartiet och De gröna skulle Svenska folkpartiet kunna vara partiet som säkrar majoriteten. Andra regeringsalternativ som inte innefattar Sannfinländarna skulle kräva fler partier än fyra.

Socialdemokraterna får svårt att ta med Sannfinländarna i en regering och Sannfinländarna föredrar nog oppositionsrollen. Erfarenheterna är tämligen entydiga att populister i Finland förlorar på att ta ansvar. Centerpartiet är knappast i skick att bli junior regeringspartner i en rödmylleregering, så S-ledaren Antti Rinnes alternativ är i regeringsställning inte så många om han inte vill regera i minoritet.

Ur ett svenskt perspektiv är den finska regeringsfrågan viktig. Finland tar över ordförandeskapet i EU den första juli då personbesättningen i rådet och kommissionen under den kommande mandatperioden ska avgöras. Finland ser också gärna att Sverige spelar en mer konstruktiv roll i planerna på ett europeiskt försvarssamarbete. Dessutom har vi vårt eget bilaterala samarbete, som är så nära man kan komma en formell försvarsallians utan att löpa linan ut.

Politiskt fortsätter Helsingfors att vara Sveriges närmaste huvudstad.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons