SPRÅKSPALTEN
Finlands nyvalde president Sauli Niinistö har sagt att han ska lära sig bättre svenska. Han talar redan bra. Tre dagar före valet debatterade han på svenska i en timme i direktsänd tv med motkandidaten Pekka Haavisto – ibland knaggligt, som helhet imponerande.
Svenskan i Finland är formellt sett inte minoritetsspråk, utan det mindre av två juridiskt likställda nationalspråk. Att presidenten måste kunna svenska är självklart.
Men vilken svenska ska Niinistö bli bättre på? Finlandssvenska och sverigesvenska är inte riktigt samma sak. Uttalsskillnaderna är lättast att uppfatta, men olikheter finns också i ordval och grammatik. Finlandssvenskar kan säga hämta, igen, ännu, hårt, ändå, tills vidare, framom, tillika där sverigesvenskar hellre säger ta med sig, däremot, dessutom, fort, i alla fall, hittills, framför, samtidigt.
Finlandssvenskar kan stoppa in ett så före predikatet, den här frågan så måste jag fundera på. Man kan också ha en speciell så kallad satsfläteordföljd: Niinistö vet jag att kan svenska.
Sådant kallas finlandismer. Den finlandssvenska språkvårdens hållning är att mer officiell finlandssvenska kan ha särskilt uttal, men i princip vara fri från finlandismer. Undantag är främst ord som betecknar företeelser som bara finns i Finland: frontmannapension, hälsostation, realprov.
I mindre formella sammanhang kan man naturligtvis också säga och skriva simkostym (baddräkt), råddig, spjälgardiner (persienner) eller kiva (trevligt). Men sverigesvenska och finlandssvenska ska inte utvecklas åt skilda håll.
Påpassligt disputerade den finlandssvenska språkvårdaren Charlotta af Hällström Reijonen två dagar före presidentvalet på finlandismer och finlandismdebatt. Med sitt stora igenkänningsvärde är finlandismer kanske själen i finlandssvensk språkdebatt. Hörsalen på Helsingfors universitet överfylldes.
Hällström kan visa att språkvårdens allmänna syn delas av de flesta. Få förespråkar finlandssvensk särutveckling. Däremot har inte alla avrådanden från enskilda finlandismer fått genomslag.
Det praktiska problemet framstår ändå som begränsat. Hällström undersökte bland annat finlandssvenska akademiska föredrag. Hon hittade så lite som en finlandism var tredje minut; vanligast var aderton för arton.
Finlandismer är kanske därför intressantast som principfråga. I globaliseringens epok blir det allt vanligare att språk är välförankrade modersmål i mer än ett land. Särutveckling eller samutveckling? Finlandssvenska erfarenheter har mycket att tillföra.