Annons

Fingret som pekar på månen

Poesins språk. På torsdag gästar den polska författaren Olga Tokarczuk Stockholm och Kulturhusets internationella författarscen. Här publiceras en essä där hon funderar kring sitt modersmål och får ”en känsla av att polskan vantrivs i intellektuella diskussioner”. Språkets rätta element är i det ­groteska och absurda, menar Olga Tokarczuk.

Under strecket
Publicerad

Att bli medveten om sitt modersmål, dess förtjänster, låneord, begränsningar och egendomligheter liknar effekten av psykoanalys. Vi får klarhet om det bagage vi bär på – inte för våra synders eller goda gärningars skull utan för att vi råkade födas på en viss plats, i en viss tid eller form. I så mening kan modersmålet ses som vårt språkliga öde. Vi är bara till viss del oss själva i språket (och att ”vara sig själv” tycks vara en viktig hörnsten i vår kultur) och är därutöver underkastade något som är större och mäktigare än oss själva och som vi saknar inflytande över. Inte så konstigt då att filosoferna på senare tid övergett Gud, Varat och Intet för att i stället ägna sig åt Språket.

Författare begår ofta misstaget att behandla språket som ett forum för den egna friheten, ett urhav där likt aminosyrorna våra individuella tankar och uttryckssätt uppstår. Dock tycks det som om kristalliseringens koordinataxlar redan fastställts och att vi saknar inflytande över dem. Språket är något man kastas in i.

Annons
Annons
Annons