Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Hemläxan Fina funderingar om ett liv som inte riktigt har börjat

[object Object]
Jonas Aspegren. Foto: Privat

Hemläxan

Författare
Genre
Prosa
Förlag
Bromma : Jonas Aspegren ; Vulkan
ISBN
9789163784125

210 s.

Att ge ut en bok på ”eget förlag”, som det heter, har alltid varit en möjlighet för författare, men också något man då och då tittar snett på. Inte riktigt fint. Fast med orätt, lär oss historien. Existerande förlag och förläggare har aldrig räckt till för att garantera att det bästa ges ut. Eric Hermelins makalösa översättningar till svenska av persisk litteratur hade inte funnits i tryck om inte översättaren själv bekostat dem. Vilhelm Ekelunds sena prosaböcker krävde bildande av ett samfund som betalade utgivningen. Och första delen av Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” refuserades först av Gallimard, men kom sedan ut hos Grasset – bara tack vare att författaren själv stod för alla kostnader.

Jag misstänker att Jonas Aspegren har skickat runt sin prosabok ”Hemläxan” och fått nej hos ett och annat förlag innan han själv låtit trycka den hos Vulkan – ett bra namn för ett företag som hjälper till med att ge ut det som inte når till ytan (jag höll på att skriva ytligheten) hos de etablerade förlagen. Vi bör vara tacksamma för hans ihärdighet. För det han skrivit är omsorgsfullt, lågmält och vackert.

En 15-årig pojke tillbringar några extremt kalla vintermånader i ett hus vid västra Siljan. Tiden är oklar, kanske 60- eller 70-tal, vid ett tillfälle köper man en penninglott, så det är knappast i nutid. Han skriver en dagbok om sitt liv med sina morföräldrar, mer eller mindre skröpliga, och en äldre bror som han beundrar, undrar över och försöker få kontakt med. Ofta riktar han sig i dagboken direkt till honom, på tonårsbröders vis kan de inte tala med varandra. På tröskeln till de vuxnas värld men inte längre ett barn funderar han över ett liv som inte riktigt har börjat.

Annons
X

Platsen i Dalarna är viktig, gång på gång avvinner Aspegren samma vyer, samma vägar, samma väder, samma rum, samma ansikten nya nyanser. Bokens titel förklaras så småningom: dagboken är en hemläxa som pojken fått i uppgift att göra när han samtidigt ska bättra på sina betyg i några skolämnen för att kunna komma upp i nästa årskurs.

”Hemläxan” återskapar rätt förunderligt både upplevelsen av vad det är att förnimma och vad det är att läsa, sådant som för så många av oss alltmer går förlorat med tiden, eller mekaniseras och blir likgiltig konsumtion. Här är inget självklart utan allt nytt, som när man som barn rörde sig i naturen eller i ett rum, välbekant eller främmande, och allt var upptäcktsfärd. Mycket i boken har med fysisk beröring att göra. Att skapa en sådan fräschör med hjälp av språket utan att krångla till det är en bedrift, vi är långt från krystade språkmaterialister eller förment fyndiga intrigskapare.

Å ena sidan de små förskjutningarna i vardagslivets rutiner, det flyktiga i sinnesintrycken och mikrorörelserna hos tankarna, å andra sidan ett språk, rikt, rytmiskt och utan onödiga åthävor. Berättelsen rör sig framåt, eller stannar upp i andlös stillhet: andedräkten en kall och vindlös vintermorgon.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Så plötsligt tar allt främmande vägar, fantasier släpps lös. Som när pojken gång på gång funderar över vad som egentligen sker i Cederströms målning ”Karl XII:s likfärd” som han ser i sin morfars uppslagsbok. En man och en pojke står vid sidan om och betraktar båren med kungen. Det lilla livet mot det stora, åskådare mot aktör, då mot nu, livets början mot livets slut. Sådana abstraktioner gör Jonas Aspegren konkreta, sinnliga, liksom självlysande. Läs hans bok!

    Annons
    Annons
    X

    Jonas Aspegren.

    Foto: Privat Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X