Annons

Fredrik Svenaeus:Filosoferna har hittat tillbaka till känslan

Svårigheten att göra reda för känslans potential inom ett naturvetenskapligt kunskapsideal har länge gett filosofin en sorts känsloallergi. Att denna allergi har gått över, eller åtminstone lindrats, framgår av en utmärkt nordisk antologi kallad ”Philosophical Aspects on Emotions”.

Under strecket
Publicerad

Att intresset för känslornas filosofi har gått in i ett slags andra våg och förgrenat sig till många olika fält och traditioner är något som blir tydligt i antologin Philosophical Aspects on Emotions (red Åsa Carlson, Thales, 351 s). Vi finner här inte mindre än 23 bidrag från såväl den analytiska som den kontinentala traditionen, och ämnesvalen spänner över moralfilosofi, kunskapsteori, filosofisk antropologi, genusteori och politisk filosofi.

Som bekant har känslorna inte betraktats med blida ögon i västerlandets idéhistoria. De stora tänkarna – Platon, Descartes, Kant – har knutit känslan till kroppens grumliga begär och dess tendens att binda och förvirra det rena tänkandet i jakt på sanning och vederhäftighet. Denna allmänna bild av sakernas tillstånd har närmast blivit till en truism och en närmare titt på filosoferna i fråga visar ofta att de inte alls intar en så enkelspårig eller entydig position som man kan tro. Det är närmast ironiskt att den kände hjärnforskaren Antonio Damasio ger sin första bok titeln ”Descartes misstag” (1994), när han vill visa hur känslorna bildar en omistlig del av det rationella tänkandet. Att Descartes skulle ha skiljt kropp och själ åt på ett sätt som rensar tanken på allt emotivt innehåll är helt enkelt inte sant, det kan man lätt själv kontrollera genom att gå till källorna.

Annons
Annons
Annons