X
Annons
X

Filosofer går på moraljakt i hjärnan

Det vore inte oförnuftigt, påstod den skotske 1700-talsfilosofen David Hume, att föredra världens undergång framför en skråma i fingret. Hans häpnadsväckande uttalande är likväl ett uttryck för en psykologisk syn som ter sig så självklar att vi sällan klart formulerar den. Förnuftet ensamt är overksamt, dess roll är enbart att ge oss de effektivaste medlen till bestämda mål. Men varifrån kommer våra mål? De är oss givna av passionerna och är ytterst bortom förnuftig granskning. Om jag får reda på att en meteorit är på väg att slå ned i mitt huvud utgör inte den informationen ensam ett skäl för mig att ta ett steg åt sidan. Endast tillsammans med önskan att inte få en meteorit i skallen har jag ett skäl att flytta mig. Eftersom också moraliska övertygelser rör oss till handling kan de enligt Hume inte vara slutledningar från förnuftet utan någonting i grunden emotionellt och subjektivt.

Undertiteln till Humes stora verk ”Avhandling om den mänskliga naturen” (som nyligen publicerades på svenska i tre band av Bokförlaget Thales 2002-2004) ger i frisk upplysningsanda programförklaringen att det nu är dags att introducera den ”experimentella metoden” i studiet av moral. Men dåtidens metoder för att ta sig an studiet av moral som psykologiskt fenomen medgav inte stort mer än introspektion, anekdoter och en gnutta sunt förnuft. Därför skulle han säkerligen med avund och entusiasm ha betraktat senare tiders kollegor som reser sig ur länsstolen och kliver in i beteendevetares och hjärnforskares laboratorier. Moderna metoder att studera hjärnans aktivitet kan sprida nytt ljus över Humes fråga om den relativa inblandningen av förnuftsresonemang och känslorespons vid moraliska ställningstaganden.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X