Recension

David Hume. Humanisten och skeptikernFilosof med fötterna på jorden

UPPLYSNINGSMAN Gunnar Fredrikssons introduktion till David Hume beskriver en öldrickande och sällskaplig skotte med intresse för både samhällsfrågor och poesi. En lämplig förnuftets motkraft till dagens postmoderna profeter, tycker Lars Lönnroth.

Under strecket
Publicerad
Annons

För min generation av kulturradikala och idéhistoriskt intresserade studenter framstod på 1950- talet den skotske filosofen David Hume (1711–1776) som en förebild av stora mått. Han tycktes oss efterföljansvärd genom sina strikt rationella resonemang, sitt fasthållande vid upplysningsidealen och sitt mod att stå emot den kristna kyrkan och andra andliga auktoriteter. På min bokhylla står ännu ett nästan sönderläst exemplar av hans ungdomsverk ”A Treatise of Human Nature”, grunden för senare analytisk filosofi av brittiskt märke. Ur den boken – som jag läste parallellt med Hedenius ”Tro och vetande” – lärde jag mig i Uppsala att uppfatta verkligheten som uppbyggd av sinnesintryck och att avvisa påståenden som stred mot logiken och erfarenheten.

Kan man tänka sig att unga filosofistuderande idag på samma sätt skulle kasta sig över David Humes skrifter för att få vägledning i sitt tänkande? Jag tvivlar. Det vetenskapliga förnuftet tycks ha mist sin attraktionskraft till och med bland akademiska tänkare. Risken är stor att en redbar och rationell empirist som Hume skulle framstå som alltför präktig, vetenskapligt stabil och snusförnuftig för att göra sig hörd i kulturvärlden eller bloggosfären. Många skulle nog, är jag rädd, föredra någon nyandlig guru eller postmodern flumprofet som gjort succé i Paris schangtila salar med ett eller annat antirationellt fast tjusigt formulerat mumbo-jumbo av begränsad hållbarhet.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons