Annons

Mitt hem är inte CopacabanaFilmroll ledde till bättre liv och outhärdlig saknad

Anna de Lima Fagerlind. Till höger Arne Sucksdorff tillsammans med barnskådespelarna under inspelningen av ”Mitt hem är Copacabana” från 1965.
Anna de Lima Fagerlind. Till höger Arne Sucksdorff tillsammans med barnskådespelarna under inspelningen av ”Mitt hem är Copacabana” från 1965. Foto: Erik Ardelius , Svenska Filminstitutet

Via en roll i en svensk film lyftes Toninho på 1960-talet ur fattigdomen i Rio de Janeiros favelor och fick ett liv som han tidigare bara kunnat drömma om. Men det skedde till ett pris. I en fullständigt drabbande bok skildrar Anna de Lima Fagerlind sin fars öde.

Under strecket
Publicerad

Brasilien har länge fungerat som en projektionsyta för fantasier om det naturligt sensuella, ett slags paradisisk plats där skönheten är grundlag och solen alltid skiner. Den årliga karnevalen i Rio framstår som ett slags oöverträffbar hedonistisk klimax. Sveriges förhållande till Brasilien är inget undantag. Landet har i åtminstone 200 år utövat en stark lockelse på oss, men drivkrafterna har skiftat. Runt sekelskiftet 1900 utvandrade ett par tusen svenskar. De flydde fattigdom och utlovades lukrativa arbeten inom jordbruket. För flertalet slutade drömmen i misär och ny fattigdom. Många dog.

Ungefär samtidigt som militären tar över styret i mitten av 1960-talet börjar de svala, förföriska tonerna av den nya musikstilen bossanova svepa över världen, inklusive lilla Sverige. Stranden Ipanema blir för evigt inbränd i våra medvetanden genom sångerskan Astrud Gilbertos samarbete med den amerikanske jazzsaxofonisten Stan Getz.

Annons
Annons
Annons