Recension

There will be bloodFilmkonst på skisstadiet

Paul Thomas Anderson gör filmer som inte liknar varandra och inte mycket annat heller. Sex år efter Punch-drunk love, en hårt skruvad dramakomedi om kärlek och fixa idéer, levererar han en oformlig bumling till film som på hemmaplan fått skribenter att treva efter namn som D W Griffith och John Ford.

Under strecket
Publicerad
Daniel Day-Lewis är Oscarsnominerad för sin roll i Paul Andersons There will be blood.

Daniel Day-Lewis är Oscarsnominerad för sin roll i Paul Andersons There will be blood.

Foto: MELINDA SUE GORDON
Annons

Och det var nog meningen också. There will be blood har alldeles uppenbart stora ambitioner och använder stora gester. Den brottas med stora teman som girighet, svek och rovdrift, framgångens pris och ensamheten på toppen, människans kamp med elementen och motsättningen mellan kapitalet och religionen. Om man tror sig ana att det är det är det moderna USA i all dess prakt och all dess misär som vecklar ut sig framför ens ögon, är man nog inte helt fel ute.

Men prakten överskuggas av misären. Det är en i flera bemärkelser mörk historia om det svarta guldet som vid tiden för det förra sekelskiftet sprutar upp ur Kaliforniens steniga ökenlandskap och tänder febriga drömmar om en frälsning från det eviga slitets tröstlösa helvete. De dyrbara dropparna faller dock bara i det samvetslösa fåtalets händer och gör inte livet lättare för det lottlösa flertalet, vars enda återstående hopp står till predikanters fagra tal om syndernas förlåtelse och det milda ljuset på andra sidan.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons