Recension

SpySmart uppgörelse med klichébilden av agenter

Foto: Larry Horricks / TT NYHETSBYRÅN

Spionsatiren ”Spy” är en smart uppgörelse med klichébilden av agenter. Paul Feig lyckas uppdatera den slitna genren actionkomedi, skriver SvD:s Karoline Eriksson.

Under strecket
Publicerad
Annons

När ”Bridesmaids”, en komedi med relativt okända kvinnor i alla huvudroller, trots hård konkurrens och tvärs emot branschspekulationerna blev en publiksuccé under öppningshelgen i maj 2011, skrevs filmhistoria. ”Vi tackade Gud för att en hel genre troligen hade överlevt” skriver producenten Lynda Obst lyriskt i sin bok ”Sleepless in Hollywood”.

Fyra år senare kan man notera att Paul Feigs tredje, kvinnodominerade komedi, spionsatiren ”Spy”, är inspelad med dubbelt så hög budget. Melissa McCarthy, som gått från sensationell sidekick i ”Bridesmaids” till ena halvan av den metaironiska buddy-duon i ”The heat” (2013) – där hon, med tanke på Sandra Bullocks stjärnstatus framför allt också var en sidekick – får här till slut en välförtjänt huvudroll i sitt tredje samarbete med Feig. Vi har vant oss att se henne som tjock, vulgär, gränslös och ovårdad. Det är befriande att se en kvinna i den rollen, men det blir endimensionellt i längden. Här får den talangfulla McCarthy vara betydligt mer komplex.

Annons
Annons
Annons