Arne Melberg:Fiktionen nödvändig för minnesarbetet

Hur skildra ett traumatiskt förflutet? Bara fiktionen duger för att bearbeta tiden och närma sig verkligheten, särskilt den svåraste av verkligheter, skriver Arne Melberg i den andra delen om tid och minne.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Annons

”Tiden är någonting besynnerligt” citerade jag från operan Rosenkavaljeren i gårdagens artikel. Lika ”besynnerligt” är dagens besläktade ämne: minnet. Betänk bara det faktum att vi idag har omedelbar tillgång till alla de minnesarkiv som kan nås på Nätet. Vi kan gå omkring med ett litet ”minne” i fickan som rymmer ett bibliotek som är större än vad vi någonsin kan komma att ta i bruk. Samtidigt har den omedelbara tillgängligheten förändrat vårt sätt att minnas. Allt som minnesarkivet kan tänkas innehålla är nu samtidigt närvarande: vi behöver inte längre rannsaka vårt minne eller mödosamt leta i dammiga arkiv. Vilket betyder att arkivet är på väg att förlora sin historiska dimension. Den förflutna tiden är på väg att bli nutid. Samtidigt som vi är belamrade av minne så är vi ”fångna i nuet”, som en skeptisk filosof (Fredric Jameson) har uttryckt saken. En entusiastisk bedömare (John Kasarda) menar istället att vi lever i omedelbarhetens tid: the instant age.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons