Recension

| Figaros bröllopFigaro kommer långt enbart på musiken

Under strecket
Publicerad
Annons

Lördagens nypremiär av Figaros bröllop var 148:e gången verket gavs i denna uppsättning, som hade premiär 1979. Sedan gamla Tosca skrotades häromåret måste det vara den äldsta i Operans repertoar, och hade inte ett Mozartjubileum varit i antågande (nästa år firas 250-årsminnet av hans födelse) hade den kanske fått vila i frid.

Det hade nog varit bättre, tänker man till en början. Första akten utspelar sig bland något som ser ut som vindskontor, och hela föreställningen verkar hämtad från en hylla där ingen har brytt sig om att damma på länge. Det här är till stor del samma ensemble som just haft sådana framgångar i Rhenguldet, och vi vet hur väl de kan gestalta människor och mänskliga relationer. Men här rör de sig ofta kontaktlöst, mekaniskt på scenen, och personregin påminner mest
om Söderkåkar.

Annons
Annons
Annons