Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Maria Johanssons memoarer Feministiskt stridsrop fastnar i halsen

Huvudpersonen Maria Johanssons förvandling ska väl föreställa ett feministiskt frigörelseprojekt, men det feministiska stridsropet fastnar i halsen. Romanen ”Maria Johanssons memoarer” är i negativ bemärkelse obehaglig läsning, tycker Therese Eriksson.

Det förment feministiska manifestet stupar på de hemliga författarnas unkna föreställningar om vad som är normalt och inte, menar recensenten. (Bild hämtad från den amerikanska sitcom-serien ”Hot in Cleveland”.)
Det förment feministiska manifestet stupar på de hemliga författarnas unkna föreställningar om vad som är normalt och inte, menar recensenten. (Bild hämtad från den amerikanska sitcom-serien ”Hot in Cleveland”.) Foto: Everett Collection/IBL
Bokvåren 2017

Maria Johanssons memoarer

Författare
Genre
Prosa
Förlag
Dockhaveri
ISBN
9789187183157

Har du någonsin känt dig instängd i ditt vanliga liv? Lite kvävd av förväntningarna på normalitet och inrutat beteende? Kanske rentav känt en pockande lust att bryta dig loss, göra lite uppror? Vantroget sett dig omkring och frågat ”är det inte mer än såhär?”.

Japp – frågorna är retoriska. Människan tenderar nämligen att vara lite större och hungrigare än sina aktuella omständig-heter.

När Maria Johansson kommer på att hon inte ska nöja sig, nöjer hon sig inte med det, så att säga. Krisen kommer när hon snubblar över statistik från SCB och inser att hon på alla punkter – namn, ålder, utseende, arbete och familj – är så genomsnittlig en svensk kvinna kan bli.

Annons
X

Hon är inte bara vanlig, statistiken är en exakt skildring av hennes liv. Paniken leder henne in i en process där målet är att eliminera varje spår av vanlighet i hennes liv.

”Maria Johanssons memoarer” är skriven under pseudonym och utgiven av förlagskollektivet Dockhaveri. Vem eller vilka som skrivit boken är oklart, men det är rätt uppenbart att Maria Johansson är en figur som ska föreställa oss alla, eller åtminstone spegla något i oss, även om jag gärna betackar mig. 

Det är nämligen en av de obehagligaste böcker jag läst på länge, och jag menar det inte i något som helst positivt avseende. Att följa med i Maria Johanssons alltmer tillskruvade tillvaro är en så olustig upplevelse att jag börjar känna mig smått knäpp. Jo, jag är mycket medveten om det litteraturideal som predikar just den sortens påverkan på läsaren. Men om jag ska acceptera det obehaget måste det vara för ett verk som håller hög litterär kvalitet. Det gör inte det här. 

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Maria Johanssons förvandling till ”Den Nya Maria” ska väl föreställa ett feministiskt frigörelseprojekt. Hon sticker från man, två barn och sitt jobb, kommer inte tillbaka. Hon tar avvikelserna från normaliteten steg för steg; först stöter hon på en yngre manlig kollega, sedan ligger hon med en businessnubbe, sedan en kvinna och sedan en till. Därefter Thailandsresa med affärsmannen – gruppsex, prostituerade och she-males – tills Maria inser att hennes beteende är det förväntade av en krisande kvinna på 42,5 år, och drar till Berlin, bor i transkollektiv, tatuerar halsen, blir konstnär och funderar på att byta kön och bli kristdemokrat. Under hela tiden ett kolossalt intag av alkohol och droger och ett vidlyftigt slösande av pengar hon inte har.

    Någon måste förvalta indignationsarvet efter den nyligen bortgångne Siewert Öholm, och tydligen är det jag.

    Någon måste förvalta indignationsarvet efter den nyligen bortgångne Siewert Öholm, och tydligen är det jag. Roligare öden för en lesbisk, separerad morsa med feministiska övertygelser och vänstersympatier kan man föreställa sig, men det är som det är: det finns ingenting inspirerande och frigörande med ”Maria Johanssons memoarer”. Man har läst det här femtusen gånger vid det här laget. Sprit, droger och sex – finns det verkligen inget
    originellare sätt för en kvinna att slå sig fri? Jag börjar fantisera om att Maria Johansson lämnar sitt villaliv för att katalogisera insekter, kartlägga obskyra väderfenomen, eller vad som helst som hade varit snäppet mer otippat än dessa utflykter i den så kallade icke-normalitetens utkanter.

    Obehaget som boken framkallar ligger nämligen inte i vad Maria Johansson gör, utan snarare i hur hon respektlöst använder sexuella praktiker och identiteter som en hävstång ut ur ”det normala”. Och att det i hennes steg-för-steg-process skvalpar en idé om att det finns olika grader av icke-normalitet. Asexuell transperson, nu jäklar är det ovanligt så det förslår, det tar jag!

    Är det någon här som är unken i sina värderingar är det faktiskt Maria Johansson.

    Annons
    Annons
    X

    Det förment feministiska manifestet stupar på de hemliga författarnas unkna föreställningar om vad som är normalt och inte, menar recensenten. (Bild hämtad från den amerikanska sitcom-serien ”Hot in Cleveland”.)

    Foto: Everett Collection/IBL Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X