Annons
X
Annons
X

Feministisk folkbildning för högersinnade

FEMINISM | DEN ANDRA SORTEN

Häromveckan släpptes boken
Klassisk feminism (Hydra förlag) av Louise Persson, en bok som ger de individualistiska alternativen till den vänstervridna feminism som dominerat den svenska debatten. En liberal syn på prostitution hämtar stöd i kvinnans självbestämmande och samma kroppspolitiska syn problematiserar porr.

Perssons föredragna feminism befinner sig så långt ifrån paternalism vi kan komma. Hon ifrågasätter staten som feministens allierade och visar hur välfärdsstaten har övertagit den roll patriarkatet tidigare haft. Egentligen har bara en ofrihet bytts till en annan, menar Persson och pekar på hur välfärdsstaten snarast cementerar könsrollerna. Kvinnans arbetsplats må ha bytts ut från hem till offentlighet, men uppgifterna är sig lika. Ungefär samtidigt som
Klassisk feminism släpptes också en remix-version av Pär Ströms bok
Mansförtryck och kvinnovälde (Den nya välfärden 2007) på sajten Paparkaka.com. Det är en pdf-version av Ströms bok, fullklottrad med invändningar i marginalen, signerade Gustav Almestad. Det är uppkäftigt och ibland direkt elakt, men likafullt ett kul grepp.

I höstas hävde Paolo Roberto ur sig att han var ”militant antifeminist”. (P3 Populär, 17/10 2008) Han förtydligade inte vilken sorts feminism, men sade sig även vara ”jämställdhetsivrare”. Det hela blev en snackis och Roberto kallades okunnig om feminism.

Annons
X

Jag tänker på både Ström och Roberto när jag läser
Klassisk feminism . Jämställdhet gäller oss alla. Det betyder att alla borde få vara med och diskutera, även den som är feministiskt obevandrad och saknar genusteoretiska högskolepoäng.

Louise Persson beskriver hur det såg ut när Operation kvinnofrid bemötte kritik mot en kampanj som ensidigt hade skildrat pappor och män som förövare. Kritiken avfärdades som ”typiska uttryck för en hotad mansbild (…) och ett framvällande kvinnohat”.

Alltså. Du är man och skildras som potentiell förövare. När du protesterar tolkas dina protester som tecken på kvinnohat vilka i sin tur bekräftar tesen att män är aggressiva.

Det är en diskussion du inte kan vinna. Det enda som återstår är att böja huvudet i skam över bristande bildning. Eller att bli arg och slå tillbaka med samma mynt, vilket är vad Pär Ström försökte göra i sin bok. Således raljerar han samtidigt som han förorättat kräver männens tillträde till den offerstatus vänsterfeminismens teorier pådyvlar alla av kvinnokön. Resultatet blir förvirrat och förtvivlat lätt att remixa med glans.

Vem som helst kan säga ”Feminist javisst!”. Då blir alla nöjda och du slipper vidare frågor. Men säg motsatsen och du har problem. Då måste du förklara dig och acceptera att bli kallad obildad. Feminism har blivit svårt. Så många läror, så lite tid.

Därför känner jag inget mindre än tacksamhet över att Louise Persson har orkat plöja alla dessa läror i den feministisk-teoretiska floran och över att hon ger dem tuggmotstånd genom att lyfta andra, mindre uppmärksammade, perspektiv. Vi snackar feministisk folkbildning för högersinnade, en veritabel handbok för den som inte känner sig bekväm med kollektivperspektiv. Ja, det är nästan så att jag själv börjar överväga att kalla mig feminist.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X